söndag 18 november 2012

mörker, tvång, sömn och trevligheter...

Hej vänner!

Det är en mörk dag idag. Mina fönsterlampor har varit tända sedan jag steg upp och det har behövts. Inte min favorittid på året kan jag säga. Jag vill inte stiga upp, vill lägga mig i sängen så fort jag kommer innanför dörren här hemma och hittar inte energi till något utan allt går ut på att "tvinga" mig själv att göra det mest nödvändiga och att se till att träffa någon annan än mina kollegor.

Trots att jag den här helgen spenderat störsa delen av min tid sovandes, har jag "tvingat" mig till en hel del, vilket självklart varit hur trevligt som helst när jag väl tagit mig ut.

I fredags åt jag middag med en av mina fina vänner med familj. Vi kan verkligen konsten att prata iväg många timmar på väldigt kort tid. Älskar den där speciella samhörigheten som uppstår när vi två blir sittande efter maten, resten av familjen försvinner in till tv:n. Ljudet från något program, doften av nypoppade popcorn som barnen sitter och smaskar på och sedan vi, som plockar upp trådarna från senast och bara fortsätter.

Igår var jag duktig och tog mig ut på en liten springtur för första gången på evigheter. Jag har under flera år varit så duktig på att hålla träningen igång men under hösten med mitt nya jobb och dalande energinivå, helt tappat bort den. Det var så skönt att komma ut även om jag flåsade förfärligt efter bara en liten bit. Vill verkligen hitta ett sätt att hålla träningslusten vid liv för den påverkar allmäntillståndet i högsta grad.

Efter ytterligare några timmars sömn, åkte jag, en kollega och hennes vän in till stan och åt en riktigt god middag. Satt och pratade ett par timmar för att sedan åka hem och stupa i säng igen.

Idag har jag träffat mina "systrar". S och H bodde granne med mig på den småländska landsbygden under hela min uppväxt. De två är systrar på riktigt men vi hängde alltid ihop. Vi var förlorade i Anne på Grönkulla och i Jane Austens värld och lekte fina damer, fattiga flickor, bal på slottet med en inlevelse som gjorde det svårt att veta vad som var vad emellanåt.

Vi har format varandra under många år. Idag hörs vi inte så ofta men när det händer, konstaterar vi att vi läser samma böcker, ser samma serier och filmer, drömmer om liknande resor och ser på mycket i samhället utifrån "vårt" gemensamma perspektiv.

Den här helgen var de i stan. Det fanns ett fullständigt givet mål för vårt möte. Hallwylska muséet och utställningen med kläder från "Downton Abbey". Underbart! Vi har varit på muséet tillsammans förut. Den här gången gick vi direkt upp i våningen och runt i de olika rummen där de ställt ut vackra aftonklänningar, vardagsdresser, eftermiddagsklädsel och tjänstefolkskläder från den fantastiska serien som går på tv för tredje säsongen.


För er som är lika sålda på serien som jag är, kan jag berätta att utställningen finns kvar till den 6 januari. Jag hade hoppats på att den skulle varit något större men den är väl värd ett besök. Vissa av kläderna är totala nyproduktioner och ser förhållandevis "platta" ut om man jämför med hur de upplevs på tv. Vissa av dem är sydda av gamla tyger och spetsar och jag skulle aldrig kunnat se att de var sydda idag. Några av klänningarna har använts i andra produktioner, vilket också är lite roligt. För riktiga nördar, ska det visst finnas någon hemsida där man kan hitta kläder från olika filmatiseringar och se i vilka olika filmer/serier de använts och vem som har burit dem, designat dem etc. Jisses, där är jag inte ännu!

Önskar er en fin start på veckan!

söndag 11 november 2012

En rond med mig själv som motståndare = tuff match...

För närvarande går jag en av många ronder i en boxningsmatch med mig själv. Egentligen är det nog mer av en brottningsmatch där mitt sunda, starka, bekräftande jag ibland har övertaget men som emellanåt brottas ned och trycks med näsan mot mattan av mitt osunda, gäckande och kritiska jag.

Idag skriver jag om den del av mig som jag aldrig velat erkänna och som jag skäms förfärligt mycket över. Jag är människa och för det mesta en bra, klok, kärleksfull sådan och emellanåt en riktigt otrevlig, opålitlig och nedvärderande sådan (och då främst mot mig själv). Nu ska jag ställa den här läskiga typen i ljuset så att hon aldrig kan gömma sig för mig igen. Skulle hon försöka, spelar det förhoppningsvis ingen roll, eftersom jag sett henne förut, vet vad hon går för och hur jag ska avväpna henne.

Mycket i mitt mående blev så påtagligt mycket bättre under våren och i somras mådde jag så bra att jag trodde jag höll på att bli euforisk. Självklart går allt upp och ned men under senare tid har jag förstått att det är som jag har befarat men inte velat tro. Jag har ett destruktivt livstema som väcks till liv då jag går in i en relation. Inte med en gång men när den faktiskt börjar betyda något på riktigt.

Som de flesta andra, vill jag inget hellre än att dela mitt liv, allt roligt, sorgligt, jobbigt och fascinerande med den som lyser upp min tillvaro. Den specielle man som jag inte vill ändra på och som inte vill ändra på mig. Den man jag blir varm av att bara sitta och titta eller lyssna på. Den man som jag kan sitta bredvid en riktigt tråkig, dryg och usel dag, utan att känna en oro över att något är fel.

Problemet är det att jag  efter en tid blir väldigt otrygg, känner mig otillräcklig, övertygad om att han ska tröttna och jag börjar misstro honom. Jag ser klara tecken på att han inte är intresserad av mig på riktigt och att han förmodligen kommer att ha någon annan på gång snart om han inte redan har det. Jag blir då någon jag inte vill vara. Jag vill ha koll, jag kan bli väldigt avståndstagande och kall, jag kan bli tvärtom och upplevas klängig, allt beroende på hur medvetet jag orkar hålla emot och styra mina impulser.

Det är ett mönster, jag ser det tydligt, även om det inte varit obefogat alla gånger... Men, det lär inte heller ha varit befogat varje gång och det har jag börjat inse. Jag fullständigt föraktar den här sidan av mig själv och vill inget hellre än fungera på annat sätt men det verkar sitta djupare rotat än jag kan förstå till fullo eller påverka.

Jag ska lyckas vända det här!!! Nu när jag kände mitt "Livstema", som kategoriseras som otrygg ambivalent, kicka igång igen, blev jag både rädd och ledsen. Jag försökte redan i våras komma åt de här bitarna men då var jag inte i en relation och då fanns det inget som drog igång just de här automatiska tankarna och känslorna. Men tro mig....Det har de nu!
Så för ett par veckor sedan ringde jag den samtalskontakt jag hade i våras om som varit så bra för mig och berättade att det är NU jag behöver prata och reda i saken. Det är NU jag har blivit sådär knäpp och hopplöst orolig igen. Ingen energi går åt något annat håll.

Jag har förhoppningar om att det ska gå att vända men jag vet att det kommer bli mer än svårt och jag är helt övertygad om att både han, hon  (teraputen) och alla andra har ledsnat på mig innan dess. Ska ändå försöka tänka som så att hur det än blir med min relation så vill jag i alla fall har gjort vad jag kan för att ge det en chans att bli bra och skulle det gå det åt skogen, har jag i alla fall övat medvetet för det jag i längden tror är det rätta.

söndag 4 november 2012

Min höst- en resa i både tid och rum...

Hej vänner!

Vad händer med tiden? Min sensommar och höst har rusat fram, varit rolig, stressig, läskig, oroande, skrämmande, smärtsam, kärleksfull, utvecklande och allt på en gång. Inte undra på att man känner sig lite smått snurrig...

Jag berättade för länge sedan om att jag skulle ut på en resa till USA. Nu har jag varit där och det var verkligen en välbehövlig och välkommen paus i jobbstressen.

Vi åkte den 19 oktober och kom hem den 29:e. Jag tycker vi hann med massor under de dagar vi var iväg. I New York var vi på musikal, "Spiderman", åt avsmakningsmeny p Akvavit, joggade i Central Park, var uppe i Empire state building, åkte båt på Hudsonfloden, traskade i SOHO, Chinatown och en massa andra stadsdelar, shoppade som galningar, åt frukost i sängen, kollade de nya skraporna vid Ground Zero och mycket mer.






Det som slog mig var att allt inte var så storslaget i New York som jag väntat mig. Gatorna var smalare och trängre än jag trott, skyskraporna kändes inte riktigt lika överväldigande höga som jag föreställt mig och människorna var inte lika överdrivet trevliga och tillmötesgående som jag trott. Ganska  skönt faktiskt!



Den 23:e tog vi flyget till Florida och Fort Myers. Där hade vi en bil som stod och väntade. Det var underbart med värmen och att få "cabba ner" första gången. Tyvärr visade sig solen inte så mycket som vi hoppats på men det var varmt och vi fick anledning att hitta på en massa saker som vi kanske inte gjort annars.


Bl a åkte vi till en enorm nöjespark i Tampa där de inriktat sig på berg- och dalbanor. Jag älskar berg- och dalbanor. Den mest fantastiska var "Cheetah hunt" som var mer explosiv än något jag upplevt. De ökade farten enormt i uppförsbackarna och släppte helt efter när man kom upp på ett krön, vilket gjorde att magen fullständigt vändes upp och ned. Sedan fanns där en som hette "Sheikra". I den trodde jag min sista stund var kommen och J kom ner med ett nervvrak som skakade och huttrade i en halvtimma. Men...vraket morskade upp sig och innan dagen var slut hade hon åkt den två gånger till.

Vi åkte ner till Everglades och gav oss ut på fotojakt på alligatorer. Det var riktigt lyckat och vi såg nog ca 6-8 stycken i olika storlekar och åldrar. Fascinerande!


Även i Fort Myers blev det en del shopping. Det fanns ett fantastiskt outlet i närheten av lägenheten vi lånade och ett par Lewisjeans kostade drygt 200 kr. Allt var nedsatt med 50-70% och vi var båda ca 0,5 kg under gränsen för vad våra väskor fick väga när vi åkte hem.

Näst sista dagen tog vi bilen över till Miami. Vi kom fram på eftermiddagen och fick en härlig kväll i staden och på stranden. Sista dagen solade vi och badade på Miami Beach en kort stund. Det blåste rejält och man fick egentligen inte bada men...vi var faktiskt tvungna. Jag var bara ute ett par meter och fick jobba stenhårt för att ta mig ur undervattensströmmarna då jag gick upp. Riktigt obehagligt. Dock inga hajar i sikte. Vi hörde att flyg ställts in mellan USA och Sverige och blev lite oroliga. Med tanke på att jag fastnade i Nepal då askmolnet bredde ut sig 2010, var jag nära att säga att det var min vanliga tur att fastna i naturkatastrofer och nu var det Sandys fel. Den här gången gick det dock vägen och vi fick en lugn, stadig och rolig hemresa.

Jag är så glad över min resa, mina upplevelser och mitt fina resesällskap och så oändligt tacksam gentemot J som gav mig den här fantastiska upplevelsen i 40-årspresent. Hur kan man någonsin tacka för något sådant?!

onsdag 12 september 2012

En annan vardag...

Här kommer efter långt om länge ett inlägg. Jag har haft fullkomlig skrivtorka och fullkomligt fullt upp i livet sedan i början av sommaren. Jag har njutit, njutit, njutit, börjat jobba, njutit, jobbat, jobbat och njutit om vartannat.

Min sommar och semester var fantastisk med en start i Kroatien hos goda vänner. Så underbart att åka iväg till sol och värme med en gång. Jag tror att det gjorde att jag upplevt sommaren som ganska fin ändå, trots att det regnat rätt friskt här hemma.

Jag var ett antal dagar i Halmstad och sedan med min fina bästa väninna i deras hus på Gotland. Vi målade, fotade och mös omkring med hennes goa familj.

Sedan en dryg månad är jag tillbaka på jobbet. Det ser annorlunda ut. Istället för mentorskap och undervisning, är min roll nu som biträdande rektor på ett sätt mer stillasittande och på ett annat sätt ett himla farande. Jag är på två skolor och behöver synas på båda varje dag. Det är så spännande, roligt men också en enorm anspänning. Jag vill såklart göra gott ifrån mig. Vi har många kritiska blickar på oss eftersom den skola vi tagit över sedan augusti är i stort behov av omorganisation och struktur i en verksamhet som inte har haft någon linje att följa.

Mycket av min energi läggs för närvarande där och jag har inte ens orkat läsa bloggar efter jag drog igång. Jag hoppas att energin, lusten och kreativiteten kommer så sakterliga när ordningen börjar sättas. Era fantastiska bloggar var under vintern och våren en så stor och viktig del i mitt liv och min väg tillbaka till energi, självkänsla och glädje.

Jag har också haft förmånen att fylla jämt och fått så mycket värme och gemenskap med mina närmsta i familj och bland vänner. Förutom det har jag fått underbara upplevelser att se fram emot i present. Det närmsta blir troligtvis en fotokurs med bästa H under en helg någonstans på västkusten. Det ska bli så kul för vad gäller mitt fotande finns mycket mer att önska... Sedan bär det av till New York. Det har länge varit en dröm för mig. Några dagar i The Big Apple och sedan vidare ner till Florida... Overkligt!!!

Så även om det skulle dröja innan nästa inlägg, så hoppas jag på att ha både bättre och mer spännande bilder att dela med mig av då...och det lär inte bli så svårt för i det här inlägget blir det inga bilder alls:-)

måndag 2 juli 2012

sol, värme och ljus från ny lampa...

Har tvättat, tvättat, tvättat och packat. Jag ska åka till Kroatien och hälsa på min kompis och hennes familj som har ett hus där nere. Det ska bli såå skönt och avkopplande. Jag gillar att byta miljö direkt när semestern börjar. Det gör det lättare att snabbt släppa jobbet. Jag var där senast för sex år sedan och jag gissar att en hel del har hänt vad gäller turism, uteställen och restauranger sedan dess. Hoppas på att få med mig lite fina bilder hem som jag kan dela med mig av.

För en dryg vecka sedan var jag och en kollega på Ikea för att köpa lite saker till jobbet. Svårt att gå på ikea utan att handla till sig själv. Jag har i flera år velat byta ut lampan över köksbordet men inte hittat den riktigt rätta. Har tänkt mycket på en som vi hade när jag var ligen. Det var som en träställning med pinnar som stack ut från mitten. Man sydde själv en kappa med gummiband upptill som man satte runt pinnarna så den bildade själva lampskärmen. Har dock inte hittat en sådan där ställning. På senare tid har jag varit mer inne på en vit eller svart i metall, ungefär som den på bilden.




På Ikea dök plötsligt en lampa upp som de inte haft tidigare. Inte helt olik den vi hade hemma när jag var liten. Jag var lite osäker till en början och kanske blir det en i metall om jag springer på den rätta, men väl på plats och med den svarta klädda sladden, är jag riktigt nöjd. Den passar bra här hos mig!


onsdag 27 juni 2012

jag följer de vita stenarna på min stig...

Hörni, vet inte varför jag får så här långa perioder med total skrivtorka... Loggar in och öppnar ett nytt inlägg varje kväll men stänger ner ett tomt en stund senare. Jag vill så gärna hålla mitt skrivande, den reflektion/ickereflektion jag gör i det och bloggen igång men det kommer liksom inte till mig.
Kanske är jag just nu i en fas i min process som inte "kräver" så mycket reflektion och därmed inte så mycket skrivande. Kanske orkar jag just nu öppna upp för mycket annat och tappar då delvis fokuset på mig själv, vilket också kan vara en bidragande orsak till min torka... Fast det ser jag som positivt i så fall. Bara att orka kliva utanför sin egen kropps väggar...

Ett annat tydligt positivt tecken fick jag när jag träffade min terapeut i torsdags. Jag gick ca 10 gånger till henne i vintras/våras. Sedan började jag i en grupp och tränade basal kroppskännedom 10 gånger. Gruppen leddes av samma terapeut. Förra veckan sågs vi själva för att stämma av hur jag har det just nu, vad jag tar med mig av mina sessioner, upplevelser och erfarenheter från den här tiden och hur jag vill fortsätta. Vi tittade tillbaka på de samtal vi haft och det som vi dokumenterat på olika sätt.

Första gången vi träffades gjorde jag ett skattningstest över min ångest och ev. depression. Jag skattade högt på ångest med summan 21 och på depression med summan 11. I torsdags när jag gjorde samma skattningstest skattade jag 7 på ångest och endast 1 på depression. Vilket otroligt resultat! Jag har verkligen jobbat som en tokig men hade aldrig vågat tro att det skulle ge så stora och snabba resultat. Det var ju så mörkt, ont och sorgset inuti för så lite sedan och hade varit i så många år... Jag vågar knappt tro på att det ska få fortsätta såhär.

Visst, samma gamla tankar dyker upp i mitt huvud så fort jag vaknar, följer mig under dagen och in i sömnen men de tar inte all min energi längre. Det finns över till lite annat också. Skillnaden idag är att jag känner en tydlig vändning som jag inte känt tidigare i livet. Under alla deprimerade år har jag kämpat och greppat alla strån i väntan och förväntan på den där känslan som ska säga att...NU, är du på rätt väg...NU vänder det, men den har inte riktigt infunnit sig och jag har bara känt mig förvirrad i om jag missat ögonblicket eller gjort fel på något sätt.

Jag vet inte vad som gjort skillnaden. Kanske var jag inte klar, hade inte alla insikter eller det öppna sinnet som behövdes för att kasta mig ur den onda cirkeln förrän nu.
Kanske handlade det om att jag i höstas blev tvungen att sjukskriva mig efter ett par års påtryckningar från min läkare och att jag sedan även "förlorade" min stora kärlek, mina bonusbarn och stod där ensam och utan något av de strån jag klamrat mig hårdast fast vid...  Att känna som om man inte har någonting kvar och plötsligt få syn på en liten vit sten på stigen som leder till nästa...och nästa....och nästa vita sten, tills man förstår att de ligger där för att göra det tydligt att jag är på väg mot ett mål och att om jag bara fortsätter kommer många fler små vita stenar leda mig mot mitt välmående. Kärleken, tilliten och tron på mig själv, mina medmänniskor och livet.

Många stenar blir det...


Det är inte så viktigt vad eller varför egentligen...men jag önskar att jag förstod vad som faktiskt har hänt så jag kunde dela ut manualer och kartor till alla som tycker det är mörkt, förvirrande och ensamt därute...

onsdag 20 juni 2012

Idag är det sommar...och dags att fira!

Vilken härlig dag vi har haft idag, jag och Hélena! Det kändes verkligen som första dagen på den riktigt riktiga sommaren.

Jag var bara ett par timmar på jobbet i förmiddags och åkte sedan in för att möta upp H som varit och gjort sig så fin i håret. Vi började med sushilunch och pladder. Sedan blev det shopping.

Knack, knack, vem där?

En Hattifnatt!!!


Idag hade vi båda ett fantastiskt shoppingflow:-) Jag skulle ju egentligen inte men det skulle minsann H...och hon gjorde det dessutom. Jisses, så mycket kläder och så många kassar hon hade i händerna vid dagens slut. Vi fick några riktigt roliga, sköna och mysiga timmar med shopping och kaffepaus.


Sedan skulle vi skiljas åt. Jag skulle på massage och H skulle fortsätta sin runda på stan. Men vi kände oss inte klara med varandra och blev helt enkelt tvugna att stämma träff igen lite senare. Så gick vi åt olika håll en stund.
Jag gick på massage. En 90 min lång massage som var helt gudomligt skön. När vi sågs igen hade H ytterligare ett par kassar att bära på.


Vi avslutade dagen på en uteservering med varsitt glas champagne. Satt där, skålade för sommar, semester, fantastisk vänskap och att vi är precis just här och just nu...

torsdag 14 juni 2012

Smart eller vis?...

"Om snöret inte håller utan går av, är det bara att försöka med ett annat snöre"

Nalle Puh-A.A. Milne




Jag tror citatet vill uppmana oss att inte ge upp. Vi ska fortsätta tills vi klarar det vi förutsatt oss på något sätt. Använder man ett snöre och det går av så är det bara att ta ett annat snöre och försöka igen. Snöret kanske inte ser likadant ut. Kanske är det lite kortare så du inte tar dig hela vägen på en gång men i alla fall en bit på väg. Kanske är det ett ännu längre snöre så du kan komma betydligt längre än du först sett framför dig...

Den som ger upp helt vid motgång kommer inte komma lika långt i livet som de som fortsätter trots motgång. Antingen så klarar man av hindret och fortsätter mot sitt mål samtidigt som man tar man lärdom av det som gått fel så man lättare klarar av andra motgångar. Det här är inte alltid lätt eller självklart och tar ibland betydligt mer kraft och tid än man trott. Einstein sa att "en smart person löser problemen och en vis person undviker dem". Jag vill gärna vara smart...



tisdag 12 juni 2012

Verkan av en stämning...

Senaste tiden har jag varit väldigt trött och kunnat sova till långt in på dagen om jag haft möjlighet. Jag som alltid varit så morgonpigg... Idag vaknade jag dock med gryningen och kände mig "färdigsoven". Jag tog verkligen vara på timmarna och började dagen med en halvtimmes guidad meditation. Det har jag inte gjort tidigare men upptäckte att morgonen antagligen är den stunden på dagen min kropp klarar av att hitta ron i nuläget.

Efter en morgondusch, lagade jag en bra frukost med stekt ägg på mackan, yoghurt med honung, nötter och färska hallon...Mums!



Det var både stressigt och frustrerande på jobbet under dagen men när jag gick hem var jag otroligt nöjd med de resultat vi åstadkommit. Vi var på vår nya skola och presenterade nya scheman och tankar kring dessa. Personalen suktar efter struktur men är naturligtvis ändå både avvaktande och småskeptiska när vi dundrar in och gör om mer än det vi låter vara som tidigare... Mötet kändes trots detta mycket positivt och jag hoppas och tror att de ändå kände att vi kunde lyssna in och möta dem i delar av de tankar som framkom. Vi (jag och min chef) kunde bara titta på varandra och le i en känsla av härlig kommunikation och framgång då vi satte oss i bilen igen.

Efter jobbet cyklade jag till centrum och köpte nio glassogram (som kan inlösas mot en glass under sommaren) och nio böcker med tankenötter och annat klureri. Dem ska jag ge till mina underbara arbetslagskamrater i morgon kväll då vi ska ut och äta middag. Det ser jag fram emot. Vi trivs så bra tillsammans, att ett sommarlov nästan känns lite jobbigt.

Att emellanåt få vakna och starta dagen i en pigg och glad stämning från start, ger fantastiska möjligheter att avsluta den minst lika bra...

söndag 10 juni 2012

En cocktail och (av) insikt...

Igår var jag på en helt fantastiskt fest. En av mina vänner, hennes man och deras grannar ordnade ett cocktailparty för att drinka in sommaren. Jag trodde det skulle bli ett småskaligt party men ack så fel jag hade. När vi kom dit hade de satt upp stora orientaliska tält där tyger i alla färger fladdrade för vinden. I tältet var markn täckt med orientaliska mattor, kuddar, låga bord, vattenpipor och ljuslyktor som glimmade i rosa, lila, rött och turkost. Såå mysigt. I trädgården serverade de bubbel och fyra sorters drinkar som var och en av värdarna och värdinnorna kommit på och namngivit. Det var ca 110 personer på festen och det blev ganska snart ett bra ös.

Jag uppskattade verkligen kvällen med härliga människor men det är också ett sådant tillfälle jag blir väldigt trött och snurrig av. Jag tog det lugnt och var inte jättesen hem. Idag har jag bara skrotat runt, tvättat och sprungit en sväng.


En fin bukett jag fick från mamma, pappa, bror med familj och mormor för att jag fått nytt jobb:-)

I morse satt jag och läste igenom en text jag fick av min terapeut i februari. Jag var nog i lite för dåligt skick för att kunna ta till mig den då. "Att ta itu med sin depression" heter den. Idag när jag läste inser jag hur fullständigt solklart hon måste ha sett att det satt en deprimerad person framför henne. Det är som att läsa en checklista för att packa sin väska inför semestern. Det sorgliga jag inser idag, är att jag har varit deprimerad i väldigt många år. Jag har trott att jag haft perioder då jag varit deprimerad men har faktiskt varit det konstant sedan tonåren. Det förstår jag nu och på ett sätt känns det skönt.

Det som gjort att jag inte skrikit högre på hjälp, är troligen att jag lyckats hålla näsan ovanför vattnet och klara mitt jobb. I och med att ingen där har klagat på mig eller på min prestation, har jag tänkt att jag mår inte så dåligt som man ska göra om man är sjuk eller deprimerad, jag ska inte klaga eller kräva en massa när det finns de som har det så svårt att de inte kan klliva ur sängen. Tack vare den lille Jantemannen på min axel, har jag alltså bara närvarat vid en ytterst liten del av mitt liv sedan tonåren, för det är faktiskt så att väldigt mycket finns inte kvar i mitt minne. Jag har förträngt, eller min hjärna har stängt av vissa bitar för att bara hålla kroppen vid liv.

Jag var t ex med min mamma, pappa, bror och svägerska i Paris 1992 för att fira mammas och pappas silverbröllop. Det enda jag minns från den resan är att badrummet på hotellet var jättestort och rosa och att på baksidan av Versailles, fanns en enorm, avlång trädgård som sträckte sig så långt ögat kunde nå. Vi var där i fem dagar plus att vi bilade fram och tillbaka genom Europa...Borta!

När så stora och speciella händelser bara försvunnit, blir jag mörkrädd av att tänka på alla små saker i vardagen som måste ha gått mig förbi...

Idag är jag dock väldigt tacksam. Jag har en bra bit kvar, men skillnaden jag känner bara sedan mörkret i februari, är enorm. Förut har det mer varit korta pauser i det tunga, mörka men den här gången är det något annat, det är en vändning.

Jag har varit ute på villovägar under många år, inte tagit hand om mig särkilt väl, inte förstått det jag hört inifrån. Det är en lång resa tillbaka till den väg jag vek av ifrån men jag vet vart jag vill, kommunicerar mer och mer med kusken som driver på, tar god hand om hästen som drar, smörjer hjulen på det ekipaget vi färdas i varje kväll och är därmed på rätt väg:-)

Kram och ha en fin vecka!

onsdag 6 juni 2012

Ur olika perspektiv...

Idag har det blivit lite jobb hemifrån. Det gör mig ingenting egentligen. Just nu känns det nytt och lite spännande.

Kunde inte låta bli att reflektera över hur olika folk möter oss i vardagen. Jag har pratat med ett par olika vänner under dagen. När jag sa till den ena (som jag hade tänkt hälsa på idag) att jag satt och jobbade och att jag vill visa framfötterna nu i början (även om jag inte tänker skylta med att jag jobbar på en ledig dag för min chef), så sa hon: Ja visst, det klart att man vill. Bättre då att du stannar hemma och tar tag i det, än att du åker iväg och känner dig stressad över tanken på vad du "borde" göra. Den andra sa: Tänk nu på, att om du håller på sådär, lastar de snart 80 timmars arbete i knät på dig per vecka istället för 40!

Ja...Vad säger man? Vi har olika syn på saker och ting helt enkelt. Visst är det bra med balans och sund fördelning mellan arbete och återhämtning men det som egentligen betyder något, är väl att JAG KAN SÄGA NEJ när det inte känns ok eller känns för mycket?! Det är oss själva vi ska gå till.


Efter några timmars jobb, tittade solen fram mellan molnen. Jag tog en tur ut i trädgården för att andas och skänka alla mina sinnen en energiboost. Även en trädgård i ett lägenhetsområde är prunkande härlig såhär års.

Dags att fira nationaldagen. Jag går banne mig till ica och köper en glass!

Ha en fin kväll!

måndag 4 juni 2012

Tid, tillit, tålamod...

Nu tycker jag det har regnat tillräckligt för en tid framöver. Tanken var att vi skulle ha vår årsstämma ute i trädgården ikväll men...där fick vi snabbt tänka om och försöka tränga ihop oss i den lilla källarlokalen. Finns det hjärterum, finns det stjärterum!

Hela helgen har det regnat och då menar jag verkligen REGNAT! I lördags var det kallare än vad det var på julafton. Ganska snurrigt.

Igår skulle jag på en liten fikadejt. Det finns några söta väninnor som gör allt för att sparka ut mig ur boet... Jag har inte gått och längtat efter det precis, eftersom jag inte alls känner att jag är "där" ännu, samtidigt som jag till viss del måste sparka lite på mig själv för att åtminstone lyfta blicken en smula och se att det faktiskt finns en och annan där ute. Okej, det hände verkligen inte någonting inuti mig och jag är rädd för att jag verkade aningen oengagerad men...jag måste säga att det var ett stort plus att mannen i fråga kom med blommor som han plockat i sin egen trädgård:-) Se så fina!


Det blev ett lite annorlunda möte faktiskt. Fikastället hade stängt när vi kom dit, så vi tog en promenad. Vi gick förbi ett poolbad där det var två pojkar i poolen i duggregnet och i övrigt var det väldigt öde. Vi frågade mannen i entrén om de sålde kaffe. Det gjorde de normalt sett men inte en dag som denna när inga vettiga människor betalar för att gå in på ett utomhusbad men vi fick varsin kopp som han själv hade med sig i sin termos och traskade vidare. Då kom det stora ösregnet. Med ett par km kvar till bilen, var vi relativt genomblöta då vi kom fram. Vi åkte hem till mig och satte på en panna kaffe till. Lagom till det var klart, kom solen och det slutade med att vi satt och drack kaffe på golvet i dörröppningen till min balkong...i solsken.

Jag har under en tid gått och hålligt på en stor, kommande förändring för mig i mitt liv. Efter jag kom tillbaka från sjukskrivningen har insikten om att jag inte vill gå tillbaka i klass eller i mitt mentorskap vuxit sig tydlig och stark. Kanske aldrig men iaf inte just nu. Min sjukskrivning visade sig bli en möjlighet för mig på flera sätt. Visst, till en start var det bara att dra täcket över huvudet och vänta in att ljuset skulle börja sippra in genom lakansväven. Men den gav mig också tiden för en inre resa som jag verkligen behövde "ta tag" i. Nu har den även gett mig möjligheter i min proffession.

Under våren har jag så sakteliga ökat på min arbetstid och då med uppgifter för att assistera rektorn på skolan. Allt eftersom jag gått upp i tid, har hon dumpat fler och fler nya uppdrag i mitt knä...och jag har klarat det bra, bara växt med dem och faktiskt börjat blomma så smått. Så, för snart en månad sedan blev det klart att skolområdet skulle omorganiseras. Helt plötsligt skulle min rektor ha två skolor att leda och det behövdes en biträdande rektor from augusti. Idag, efter lååång väntan på att få knysta något, blev det officiellt att jag fått den tjänsten. Ååh, det känns så himla roligt! Jag har bevisat för mig själv att jag kan klara det här, ser att andra tror att jag klarar det här och tycker dessutom att det är spännande, kul och inspirerande med alla nya utmaningar.

Det har varit en urjobbig tid, men tom i de tyngsta stunderna har jag känt en helt ny närvaro och öppenhet för nytt i mitt liv. Den här gången är det annorlunda. Jag skrev för ett bra tag sedan i min blogg att "När livet knackar på ska jag öppna dörren och välkomna det". Jag kanske inte kastar upp dörren på vid gavel men jag har gläntat, hakat av säkerhetskedjan och utökat dörrspringan till en nästan halvöppen dörr...och jag är stolt!

söndag 3 juni 2012

Ett brott i natten...


Klockan är mitt i natten... Jag har nyss kommit hem ifrån stan. Besviken... Jag hade en riktigt bra och trevlig kväll med en kollega och vän. Vi åt god mat här hemma, partade loss lite och åkte in till stan. Efter ett par härliga timmar med dans på ett ställe kände jag plötsligt hur det drog till i väskan. Jag var snabb att känna efter och insåg med en gång att min telefon blivit stulen. Dansgolvet var helt packat med folk och jag hade ingen möjlighet att se vem som tagit den. Bra början och tråkigt slut. Vad f...n skulle han/hon med min telefon till?! Det tog ca 5 minuter för mig att se till att få den spärrad. Nu ligger jag här och funderar över hur jag ska få till det de närmsta dagarna... Jag har inte ens en hemtelefon längre. Allt var kopplat till mobilen. Dumma, dumma människor det finns.

fredag 1 juni 2012

Vem blir den lycklige?...

Fina, fina bloggisar! Igår skrev jag bara av mig. Trodde inte att någon skulle ha något att kommentera kring ett sådant inlägg som är så....jag, tankar och känslor från det innersta. Tänkte att det här kommer låta patetiskt, deppigt, "trorhonattviärintresseradeavdethär? och allmänt energikrävande. Min tanke var...nu skriver jag om samma gamla sorg igen. Nu snurrar alla de gamla tankarna samma snurr för säkert tremiljonte gången och vem orkar höra?! Skit samma, jag behöver skriva av mig och gråta en skvätt. MEN, även om det var så någon/några upplevde det, så fanns och finns ni fantastiska, generösa och medkännande människor, som trots allt ger mig er värme och omtanke i form av en kommentar. Jag hoppas att ni kan ana, om aldrig så lite, hur oändligt glad och rörd det gör mig.

En vacker ros till er...


Jag har suttit cementerad i ett tankemönster som gjort att det varit väldigt svårt att komma ur depression, ångest och stressymtom. Efter sjukskrivning och bra läkarkontakter och mycket tid till eftertanke, "efterkännande" och älskvärda nära, har jag nu börjat se en liten förändring. Ska jag vara riktigt ärlig, så tror jag att bloggandet varit en minst lika stor och viktig del. De flesta dagar har inläggen bara varit en helt vanlig dagbok där jag skrivit något om det jag gjort under dagen. Andra dagar har det blivit mer djuplodande av reflektioner kring tankar och känslor i det jag gått och går igenom. Mitt behov av den sortens skrivande var påtaglig i början av året men har avtagit något. Det får jag väl lov att se som ett gott tecken.

Jag har genom mitt eget bloggande också hittat bloggar som hjälpt mig mycket på vägen i rent mental handledning. Jag läser, läser och suger i mig allt som jag identifierar mig med och hur jag kan arbeta med mig själv för att bryta mönster jag inte vill ha och förstärka de egenskaper jag har och som jag verkligen tycker om och trivs med. Det har gett mig både tillfredställelse och frustration vill jag lova men tillfredställelsen överväger.

Kärlek kommer och kärlek går. Det finns också kärlek som går men ändå kvarstår och den gör ont. Jag tror idag att jag upplevt mitt livs stora, stora kärlek. Det är svårt att tro att kärleken någonsin ska kunna kännas lika fantastisk igen. Kanske händer det ändå, kanske inte... Jag kan äntligen säga att det är okej att vänta och se. Händer det så har han en jäkla tur, he he...

torsdag 31 maj 2012

Å så tar vi det en vända till...


Dina ord ringer i mitt huvud, din tystnad kväver mig. Din ovilja är ett svek och din kyla sprider is i mina ådror. Vem är jag...för dig? Vad är jag värd...för dig? Varför ville du inte kämpa...för mig...för oss? Så mycket tid och så lite vilja, ansträngning, kärlek. VARFÖR?

onsdag 30 maj 2012

100%, njutbart, getingbo, vårrus och tid som går...

Oj, vad allt går fort just nu! Gör vad jag kan för att hinna uppleva allt som sker med alla mina sinnen men har lite svårt att hänga med naturen i dess framfart. Jag har efter en längre tids sjukskrivning och en lång mjukstart, börjat arbeta heltid igen och det gör såklart också sitt till att det finns mindre tid att ta del av det som händer. Jag får nog erkänna att jag är väldigt trött när jag går från jobbet och att min energi till övrigt har dippat de sista veckorna, men det är nog högst naturligt... Därav bloginlägg högst sporadiskt.

I helgen helgen var jag hos min "fosterfamilj", njöt i trädgården, åt fantastiskt god mat, tittade på eurovision och bara njöt av att jag har de här fina människorna i min närhet. En geting passade då på att börja bygga ett bo på gardinstången i mitt sovrum. Den fick flytta ut för den ville inte betala hyra.
Här hemma njuter jag av grönskan på och utanför min balkong där jag äter min middag varje kväll som vädret tillåter. Så mitt fotocollage är bilder från helgen och dess miljöer.



Igår sprang jag och tretton glada kollegor Vårruset. Det är lite av folkfest med nära 25000 tjejer som värmer upp till friskis & svettis för att ge sig ut på en halvmils springtur för att efter målgången få kvällens höjdpunkt...PICKNICK-KASSEN! Mycket nöjda sitter alla leende sprintlag på sina filtar, tittar igenom det som finns med i kassen, smakar på nyheter, mumsar och pladdrar i kvällssolen. Ganska snart börjar kylan tränga sig igenom de blöta kläderna och folkmassan tunnas ut.
Jag kände mig extra nöjd för jag gjorde personligt tidsrekord (iaf sett till de senaste fem åren).

torsdag 24 maj 2012

från pansarväst till sommarkärlek...

I morse var jag äntligen tillbaka på mitt pass med basal kroppskännedom. Det är egentligen inte förrän nu när jag haft ett tre veckors uppehåll som jag insett vilken skillnad det gjort för mig att gå dit en gång i veckan för att intensivträna under ett par timmar.

De sista 8-10 dagarna har jag varit så trång över bröstet och järngreppet om hjärta och lungor som jag nästan glömt, kom inte direkt smygande utan fullständigt knockade mig.... Igen. Jag har försökt att göra övningarna vi lärt oss här hemma men oron i kroppen har varit svår att stävja och när jag inte hittat min mittlinje och mitt sammanhang tillräckligt fort, har jag givit upp och gjort annat för att stå ut.

Så idag var det såå skönt att få komma tillbaka, bli guidad och inse att det gör så gott, att jag allt lättare hittar rätt i övningarna och att jag får mer och mer utrymme för en andning som skapar de bästa av förutsättningar för min fortsatta inre process. När den väl dragit igång mina vänner, går den inte att stoppa.



Många skulle nog tycka det är läskigt men jag bara njuter. Jag vill förändring från grunden till ytan. Jag är bra som jag är och förändringen handlar inte om att bli en annan person, utan bara se, tillåta och gilla att jag är bra som jag är. Märkligt att något som borde vara självklart för alla, kan vara det som så många av oss jobbar med i åratal eller under hela livet för att komma tillrätta med...

Att naturen sedan så osjälviskt delar med sig av sin kärlek till livet i explosioner av ljud, färger, former och dofter, gör resan än mer fantastisk. För visst är det väl lättare att släppa tanken, ta in dessa intryck med alla sinnen och tillåta sig att i nuet bara vara en av alla miljontals delar i naturens kärlek (vilket vi ju faktiskt är egentligen) vid den här tiden på året än annars?


Nu är det snart helg igen och jag hoppas att ni alla får känna er friska och så försommaryra att ni, precis som jag bara vill vara ute, ute, ute och vimsa runt från häggblom till syren, från lijekonvalj till lingonblomma precis som alla förälskade och vimsande humlor:-)

söndag 20 maj 2012

En dag i ro...

En  tidig morgon vid bryggan, på väg till min goda väns skärgårdsdröm.


Vi lämnar bryggan och allt faller på plats....ro, tillit och harmoni


Goa L möter upp vid bryggan där hon träffat några av sina grannarna att prata med


Need I say, I was speachless?!



Hjälpa till med lite målning:-)


Gå på rundvandring: Lilla stranden


Fina kopparormen


Plats för sinnesro...


Fina lavar...


Huset


Utsikt och lillstuga


 Huset och lillstugan


 Tack och på återseende!


Det är söndag kväll och jag har en rätt bra balkong

lördag 19 maj 2012

Andning, existens, här och nu=ett tufft jobb!

Jag är verkligen usel i mitt bloggande just nu. Det finns liksom inte någon riktig lust till det eller särskilt mycket annat. Då är det skönt att veta att de flesta av er också hamnar i det där "dödläget" ibland.

Viktigt för mig är att inte låta det bli ett krav eller dåligt samvete. Jag har flera gånger de sista dagarna tänkt att jag BORDE skriva ett nytt inlägg, BORDE gå ut och fota till inlägget, BORDE läsa och skicka kommentarer till alla fina bloggare som jag med glädje följer. Nu hade jag dock tänkt att jag skulle göra tvärtemot och INTE tvinga mig själv att göra det jag varken hade lust eller ork till. Det har gått ganska bra...tills nu.

Fokus på andning, existens, här och nu för att inte tappa fotfästet...


Jag tycker väl iof att det här är helt ok. Jag skriver inte ett inlägg som jag pressar fram trots att jag inte har något att skriva utan mer ett inlägg jag vill skriva för att upprätthålla min inre "resedokumentation". Då är det ju bra om även de energilösa stunderna syns menar jag... Dessutom får jag möjlighet att tala om att jag inte har tröttnat på er eller era bloggar, utan bara fokuserar lite extra på andningen, existensen och nuet en tid:-)

måndag 14 maj 2012

Jane Austen, ett måste om du är obotlig romantiker och anglofil...

Ja, de flesta av er har säkert kommit i kontakt med Jane Austen och hennes verk någon gång i livet. Jag är hopplöst förälskad i hennes romaner, miljöer, gentlemän och kvinnor med skinn på näsan i en svunnen tid. Det kan säkert tyckas fånigt och väldigt "flickaktigt" men det är i böckernas och filmernas värld jag hittar den sidan av mig själv (är annars ganska realistisk och hyfsat jordnära), släpper fram den och bara njuter...



Stolthet och fördom av Jane Austen

Stolthet och Fördom utspelar sig i 1700-talets England. Ute på landsbygden i byn Hartfordshire bor familjen Bennet som består av Mr och Mrs Bennet samt deras fem döttrar Jane, Elisabeth, Mary, Catherine och Lydia. De är en typisk medelklassfamilj och för Mrs Bennet finns det inget viktigare än att få sina döttrar bortgifta. När den rika Mr Bingley anländer till byn bestämmer hon sig för att någon av döttrarna ska gifta sig med honom. Eftersom att Jane är äldst och även sedd som den vackraste, gör Mrs Bennet sitt bästa för att para ihop dem och hon lyckas, när de träffas första gången fattar de snabbt tycke för varann.

Med Mr Bingley medföljde även hans vän, Mr Darcy, en väldigt stolt man som anses vara otrevlig av de flesta i byn. Denna känsla framhålls främst av den näst äldsta dottern i familjen Bennet, Elisabeth, som har hört många rykten om honom. Hon ogillar Mr Darcy och han verkar känna likadant för henne. De träffas mer än de skulle önska, då Mr Darcy ofta följer med Mr Bingley till Bennets gård när denne ska uppvakta Jane. Alla gillar dock inte att dessa två möjligen ska gifta sig och gör sitt bästa för att sabotera, något som leder till att Mr Bingley lämnar byn tillsammans med Mr Darcy.        

Jane är förkrossad och Elisabeth gör sitt bästa för att muntra upp sin syster. Hennes tankar dras dock ofta till Mr Darcy och de stöter på varann på de mest oväntade platser. När Mr Darcy plötsligt friar till Elisabeth är hon chockad och säger nej, hon ogillar ju honom skarpt. Innan han åker ger han dock henne ett brev, något som kommer att ändra Elisabeths åsikter. Är det för sent för henne att glömma sina fördomar angående Mr Darcy och kommer han i så fall att svälja sin stolthet och ge henne en andra chans?

Huvudpersonerna i boken är alltså Elisabeth Bennet och Mr Darcy.
Elisabeth är sin fars favorit och hon finner ofta stöd hos honom när hennes mor vill att hon ska gifta sig med någon av de rika män som visar intresse. Hon är intelligent, modig och ärlig. Hon följer alltid sitt hjärta och gör ständigt sitt bästa för att skydda de hon älskar. Hennes enda negativa sida är även den en positiv egenskap i en viss grad. När folk talar illa om Mr Darcy tror hon på dem då hon inte gärna vill tro att hennes vänner skulle vara oärliga, dock leder detta till att hon har många fördomar om Mr Darcy utan att faktiskt känna honom.





Förnuft och känsla av Jane Austen

Systrarna Elinor och Marianne, deras mor och yngre syster förvisas från sitt hem när fadern dör och deras halvbror och hans familj tar över godset. Svägerskan Fanny har inget till övers för makens familj och scenen där hon steg för steg leder honom från planer på att, i linje med ett löfte till den döende fadern, skänka dem den ansenliga summan 3000 pund till att inte ge dem några pengar alls “just nu” är fullkomligt lysande i sin snikna vardagsbrutalitet.

Både Elinor och Marianne förälskar sig; Elinor långsamt och försiktigt i Fannys bror Edward och Marianne plötsligt och handlöst i Willoughby, en stilig och hetlevrad främling. Ingen av männen är helt vad de utger sig för att vara och när systrarna ser sina förhoppningar grusade väljer de att hantera det fullkomligt olika. Elinor är urbilden av behärskning och förnuft, medan Marianne ohämmat hänger sig åt sin olycka och bokstavligt talat nästan dör på kuppen.



Ha en fin kväll, sov gott och dröm om din Mr Darcy!





fredag 11 maj 2012

Partyhelg...

Fredag...igen. Veckan har gått så fort, varit rolig, intensiv och omtumlande.
Ikväll ska hem till en fin vän som just opererats och försöka göra livet lite enklare för henne. I morgon åker jag till de södra landsdelarna för att vara med på en barndomskompis 40-årsskiva. Det ska bli så kul! Full av entusiasm och tillförsikt, önskar jag er en riktigt fin helg mina vänner.


Headbanging och luftgitarr hör till på party och jag ska göra mitt bästa för att efterleva min devis även denna gång...

onsdag 9 maj 2012

När regnet faller ska jag dansa i det...

Om jag inte har haft förmågan att dansa i regnet förut, ska jag baske mig göra det nu. Jag har ett par spännande dagar framför mig som skulle kunna betyda stora förändringar. Många gånger skulle jag i det här läget varit både nyfiken och spänd men tvivlat på min förmåga och haft både en och tio katastroftankar om hur jag någonsin skulle kunna fixa det.

Idag sitter jag här och vill och dessutom TROR att det faktiskt kommer gå bra och leda till något väldigt positivt och utvecklande för mig. Går det som jag önskar, kommer jag tvingas konfrontera stormarna emellanåt. Jag planerar att fortsätta hålla min dörr öppen och dessutom gå ut, möta och välkomna stormen....regnet....livet och bjuda upp till dans!

Bilden hittade jag på facebook men vet tyvärr inte dess ursprung... Hoppas det var ok att låna ändå.


Kära bloggvänner, jag vet att ni är en del i att jag kan tro idag. Era fina kommentarer och reflektioner ger mig så mycket. Aldrig kunde jag föreställa mig (för bara dryga tre månader sedan) att jag skulle ha ett sådant utbyte av andra i bloggvärlden, utan mer ett utbyte i form av att reflektera i min egen dokumentation. Tack alla fina och håll gärna en tumme för att min dans i regnet i morgon ger uttryck för den styrka, beslutsamhet och kärlek jag har inom mig.

måndag 7 maj 2012

Det gamla bruset inifrån...

Det är så mycket bra som händer. Jag kan tro att jag kommer ha ett bra liv men...när och framför allt hur ska allt det gamla släppa sitt grepp om mig eller kanske jag släppa mitt grepp om det gamla? Det känns som att jag gått från att inte ha någon plats alls inuti mig själv för något annat än det som varit, all kärlek som gått förlorad men ändå bor kvar, alla självdestruktiva tankar och svårbrutna mönster, till att allt oftare tro på en i alla fall hyfsad framtid. Ändå blir jag stundtals så innerligt trött på att jag inte bara kan bejaka mig själv, livet, varje stund och möjlighet och bara utplåna det gamla dammet och bruset från min hjärnas och själs minne och medvetande.


Hur gör du när bruset inte vill låta sig tystas?