onsdag 29 februari 2012

sol som värmer...

Det var lite mulet tidigt i morse men det klarnade ganska snabbt. Eftersom det är lov och jag inte har planerat mina dagar, vet jag inte riktigt vad dagen har att bjuda på då jag vaknar. Att vara inne en så strålande dag som denna, är dock omöjligt och straffbart.



Så jag ringde en kollega och frågade om hon ville hitta på något. Det blev en tur på långfärdsskridskorna. Första gången de kom fram den här vintern. Termometern i bilen visade på tretton plusgrader. Isen var mjuk som sorbet men gissa om vi njöt! Kroppen bara slukar ljus och D-vitaminer just nu. Det nästan hörs hur det slurpar...



I övrigt har jag lagt märke till härligt gula vintergäck i rabatten, fascinerats av färgen och det perfekt vackra som visade sig finnas i tulpanens mitt, tittat igenom flera gamla inredningsböcker som legat i ett skåp några år, druckit alldeles för många koppar kaffe och börjat lyssna på en ljudbok.



tisdag 28 februari 2012

tur att jag gillar berg- och dalbanor...

Det är tisdag, sportlov och jag har fått en ny följare på bloggen! What a day! Välkommen Anncathrine på "Blommiga rutan" , jag är så glad att du hittat hit!

. Nya tullisar. Klockan är 17.30 och kolla ljuset ute!


För ett par dagar sedan fick jag ett mail som delvis hjälpt mig att släppa greppet om alla frågor som snurrat i mitt inre efter att jag och min sambo separerade. Mailet var inte från honom och jag har fortfarande inga svar på alla frågor men det kom (hör och häpna) från hans exfru. Hon ville skriva och tala om hur mycket hon och barnen (alltså hans barn) uppskattar mig, att de vill fortsätta ha kontakt med mig om jag vill och att hon klargjort det för mitt (och hennes...Herregud!) ex. Det var så skönt att få känna och veta att jag gjort någon typ av avtryck och varit betydelsefull för barnen och att de inte känner sig svikna av mig. Kanske kommer vi träffas, kanske inte men det lugnar att veta att jag inte blev av med tre stora kärlekar på en gång, utan fortfarande har tillgång till "mina" två fina flickor.

Detta har hjälpt mig till ro de sista dagarna. Detta ställdes något på ända i morse då exet plötsligt hör av sig och vill komma över med ett par grejer jag glömt kvar. Jaha, tre steg bakåt då, tänkte jag. Men jag lyckades hålla ihop, vara stolt och hålla huvudet högt. Jag mötte honom i dörren och tog emot mina grejer. Jag frågade inget. Han såg rätt obekväm ut och var snabb att åka vidare. Bra jobbat av mig tycker jag!

Efter den prövningen var min kropp i uppror och jag tog en promenad bort till en väninna och fikade. Sedan åkte jag med henne och hennes man in på stan och käkade lunch på en asiatisk restaurang. De hade köpt en patchworkmatta härom dagen som de ville byta till en annan färgställning. Åh, vad jag gillar de där mattorna! Önskar att jag hade lite mer yta för de kräver verkligen sitt golv.

Patchworkmattor. I Like!

Sedan åkte jag och min väninna till Myrornas. Jag hade tänkt hitta lite nya köksglas men det fanns inget av intresse. Däremot hittade jag flera bra böcker för barnen i skolan. Dels en med ritsagor (som jag vet att de älskar), en om hur man tecknar serifigurer, en om djur och en galen bok från början av 80-talet. Alla minns ni väl Tummen? Den här heter "Tummens mamma slutar röka" och hon sitter med en cigg i handen de första sidorna och bolmar så att Tummen håller på att hosta sig blå. Skulle vilja träffa den barnboksförfattare som skulle välja det ämnet idag, ha, ha! Var bara tvungen att köpa den för den kändes så absurd på något vis.

Jag har varit en sväng på bokrean också. Lena, på bloggen "Jag och vitt" delade boktips härom dagen. Det gillade jag. Därför ska jag dela med mig av ett par av bokreaböckerna tillsammans med några andra favoriter längre fram i veckan.

Nu ska jag till nästa goda vän på lite inflyttningsmiddag. Hon har kommit över en liten stuga här på ön och den ligger precis vid en sjö. Det låter hur idylliskt som helst och jag längtar efter att få se den ikväll.

Ja, jag får bara konstatera att en dag i mitt liv verkligen kan svänga från en ytterlighet till en annan. Det som jag i början av dagen trodde skulle innebära flera steg bakåt, kanske när kvällen kommer faktiskt blir ett rejält kliv framåt istället...

söndag 26 februari 2012

och dagen är god...

Åh, vilket väder, vilken himmel, vilken dag!

Solen strålar, färgen på himlen är så klart och intensivt blå att jag måste kisa när jag tittar ut över Värtan. Idag är bilden en helt annan än den jag tog i tisdags när jag promenerade över bron...



Efter promenad med inkluderad fikapaus, tog jag en tur nere i trädgården. För vi har faktiskt en ganska fin trädgård i vår Bostadsrättsförening ändå. I landen tittar nu diverse små grönhättor upp. Det är påskliljor, tulpaner, krokusar och snödroppar såklart. Jag blev lite förvånad när jag såg att det även började grönska så smått bland perennerna. Det verkar vara i tidigaste laget...



För precis en vecka sedan var jag och fina H på Zeta´s. Jag köpte då en härlig bukett tulpaner som stått så fint hela veckan. Idag är det dags att slänga dem och köpa nya men jag måste bara fota dem först för de är även i sitt vissnande tillsånd så otroligt coola. De är lövtunna, uttorkade och sidenaktiga. De skimrar som det allra finaste gyllene sidentyg. Lägger även in en bild i collaget där det syns hur de  såg ut för några dagar sedan.



Jag har en ny följare... Fina "Jag och Vitt", du är så hjärtligt välkommen!

Idag har jag också fixat en ram till Freds födelsetavla som nu är inramad och klar. Såhär blev den.


Ha en fin söndag och en god start på den nya veckan alla fina bloggvänner därute!

lördag 25 februari 2012

jag vill att det ska gå undan...

När jag startade bloggen var jag så himla redo för förändring i mig själv, så taggad och så ivrig! Jag kände verkligen att det var något stort på gång. Övertygad om att det skulle bli extremt tydligt för mig själv hur bra det gick för mig att gå framåt i rätt riktning, tänker jag idag, en månad senare, tillbaka och den enda bilden jag får, är mig själv som Ranelid förra veckan när han gick vidare! Solbränd, bländvitt leende, outhärdlig (förlåt alla R-älskare. Han är glad som ett barn, det är härligt men det blir för mycket)!
-Ojojoj, här kommer jag! Kom igen då! Kärleken är det enda miraklet! Jag vet, jag kan, jag är bäst!



Undrar vad jag gick på då för en månad sedan? Om jag fått i mig något olämpligt? Eller tvärtom kanske, något riktigt bra?
Nu känns det verkligen som om det står helt still och jag ser inte riktigt att jag kommer någon vart. Mest liknar jag Skalman, vars mat-och sovklocka ringer stup i ett, fast med Lille Skutts fladdriga och oroliga hjärta. För det är så nu ungefär. Jag äter lite, sover lite, går en sväng, darrar och gråter lite och sedan börjar det om.

Ja, ja, det tar väl mer än en månad helt enkelt (det klart att det gör!). Men det var så fantastiskt härligt med den där känslan jag hade då! Jag har aldrig känt det så tydligt...att NU är det dags.
Jag vill känna det varje dag, för det gör stor skillnad för med vilken kraft man tar ut sin nya färdriktning och kan följa den.
Så vad är det jag skriver egentligen? Att jag vill vara lite mer Ranelid?!... Nja, inte fullt ut! Det kanske räcker med att sola solarium eller nåt?!


Nej då, jag ska inte gå och gräva ner mig i negativa tankar. Det kanske tom är bra att stanna upp i den här känslan och konstatera att...Jaha, nu känns det så här och nu tänker jag så, för att sedan liksom bara släppa taget om det och traska på. I morgon stannar jag nog upp med en annan känsla och tanke innan jag luffar vidare:-)

torsdag 23 februari 2012

någon alldeles speciell...

Jag bara måste skriva om hur fantastisk vänskap faktiskt kan vara. Den är alltid ovärderlig men stundtals i livet blir den just den ryggrad som gör att du orkar stå, gå och ta dig igenom ännu en dag med huvudet någorlunda högt.

En ros till dig...

När det är svårt, förvirrat, sorgset eller tomt, be din alldeles särskilda vän finnas där. Du vet att du under en obestämd tid kommer vara mer eller mindre hopplös, älta samma gamla sak om och om igen och blir till och med själv trött på att höra det. Du vet att hon inte kommer välja bort dig trots det, utan med samma lugna, varma röst, kommer att svara samma sak som förra gången, om och om igen och dessutom avsluta med att säga att hon älskar dig.....trots allt!

Jag önskar att alla, alla, alla har någon sådan alldeles speciell vän i sitt liv. Det är kärlek!

onsdag 22 februari 2012

värt att fundera över...

Idag var jag med klassen på Naturhistoriska museet. Vi arbetar just nu mycket med kroppen. Det är ett temaområde som de flesta barnen tycker är väldigt spännande på många sätt. För oss lärare är det också ett tacksamt ämne eftersom man kan arbeta väldigt mycket praktiskt, vilket brukar tilltala barnen. På Naturhistoriska har de en utställning som heter "Den sinnrika människan" där man kan går runt i olika kroppsdelar, titta på, läsa om och experimentera med dessa.


Den häftiga och lite skrämmande entrén

På vägen dit, gick jag med en pojke i klassen. Han hade sett utställningen förut och berättade mycket för mig om allt han lärt sig. Han var tyst en stund och sa sedan;
-Vet du att balansen sitter här, innanför örat? Jag fattar inte varför det sitter där egentligen... Alltså, jag vet att allt är kopplat till hjärnan och sådär, men....det borde väl vara bättre om den satt i typ...fötterna!?


Vi testar balansen...som är kopplad till hjärnan!


Barn är så fantastiskt logiska och kloka. Finns det något bättre än att få de där små stunderna när man verkligen hinner prata med och lyssna på dem i deras diskussioner och reflektioner? Jag tror baske mig inte det!

tisdag 21 februari 2012

och timmarna rann iväg...

Jag jobbade i förmiddags men hade inget bestämt för eftermiddagen. Eftersom jag har min lilla "läxlista" att beta av, blev det en bra dag för långpromenaden. Så efter jobbet promenerade jag iväg...in till stan. Det blev 13 km. Härligt! Vädret var grått över Värtan på väg över bron men vid det laget jag kom in till staden, sken solen från klarblå himmel.

grått över Värtan

Jag gick runt en stund och tittade på vackra blommor, tyger och inredningsavdelningar på olika håll. När jag var hos fina Pilgrim sist, såg jag att hennes F hade en fin "födelsetavla". En sådan ska jag måla till min vänninas senaste lille tillskott Fred, tänkte jag. Så dagens inköp blev ett nytt akvarellblock och sedan hem igen.

till Fred


I eftermiddag har jag alltså skissat och målat. Idén finns i tusental om man googlar på födelsetavlor. Jag gjorde en som i layouten är ganska lik den jag såg hos H i helgen. Det finns en hel del övrigt att önska om man granskar nära, men roligt var det och jag tror min väninna blir glad. Förhoppningsvis kan Fred också tycka den är fin på väggen så småningom... Så det ska bli kul att rama in och lämna över den.

måndag 20 februari 2012

i heta stolen...

Mitt inlägg idag är helt egocentriskt. Så får det bli lite nu och då, eftersom syftet för min blogg från start var att dokumentera och i bästa fall få reflektioner och tankar kring det jag gör i jobbet med mig själv och mitt inre... Svart på vitt... Jag kommer helt enkelt inte undan:-) I morgon blir det något helt annat, för då ska jag måla!


Jag är glad att jag har ett jobb att gå till varje dag. Jag jobbar som lärare på en fantastiskt fin, trevlig, framgångsrik och väl fungerande skola och har så gjort i 11 år vid det här laget. Innan dess jobbade jag i särskolan, vilket också var roligt och utvecklande på många sätt. Sedan jag började på min nuvarande arbetsplats, har jag verkligen (med skolvärldens mått mätt) fått möjlighet att fortbilda och förkovra mig själv genom kurser, projektledning och utökat ansvar och förtroende. Jag har ett stort förtroende för kollegor, min chef och organisationen på min arbetsplats och trivs med de människor jag möter varje dag.

De senaste åren har mina tankar kring och känslor för jobbet dock förändrats. Uppdraget omfattar så många olika delar, att det långa tider blir för många "ytterlighetsbollar" att hålla i luften. Jobbet, såklart i kombination med delar ur mitt privatliv, är det som så småningom utmynnat i utmattning, sjukskrivning och allt som kommer med det. Nu har jag börjat jobba så smått och nyligen gått från tjugofem procent till femtio.

Just idag, var tankar och känslor kring jobbet, ämnet för mitt samtal. Aldrig har det varit så svårt att vara helt uppriktig fastän det bara var jag och min samtalspartner i rummet. Uppgiften var att titta på vad jag ser som positivt med mitt jobb och vad som känns negativt. Listorna blev ungefär lika långa, även om jag tycker att den positiva var mer konkret. Jag fattar inte riktigt varför det får mig att känna det som om jag sviker mina kollegor och mig själv när jag tar upp det jag inte mår bra av i jobbet. Jag fick en bild av hur jag satt i den heta stolen medan mina kollegor med förebrående miner satt i ring runt omkring och frågade ut mig om vad jag egentligen menade med det jag skrivit på den där negativa sidan och hur jag kunde säga så...

Den här Heta stolen är av annan art och finns på Zeta´s. Läcker, eller hur?

Det känns skamligt att inte "orka" allt som många andra orkar (och som jag också orkade tidigare) att inte bara vara nöjd när jag får så mycket tillbaka, för det får man verkligen i skolans värld. En gång var jag en av dem som klev fram, tog tag i sakert och rodde allt i land med en hejdundrande entusiasm.

För att kunna hantera situationen just nu, under den närmsta tiden, tittade jag sedan på min plus- och minuslista och skrev utifrån den ned vilka möjligheter det ger mig att vara kvar på min trygga, för mig välkända arbetsplats under våren och vilka farhågor jag hade kring det. Det var ju riktigt bra att få det så  tydligt på papper... Nu kan jag börja funder på HUR jag ska hantera möjligheterna och farhågorna framöver. Kanske är den här tiden för inre arbete inte den bästa tiden för större yttre förändringar (som byte av jobb t ex) men det ger mig tid och möjlighet för reflektion kring vad jag önskar, vad  jag vill, vad jag egentligen tror och förhoppningsvis, i slutändan, vad jag bestämmer mig för att göra. Även om det hela är jobbigt och jag känner skam, finns ändå en liten pirrande känsla av förväntan inuti mig. Det måste ju ändå vara ett gott tecken?!

söndag 19 februari 2012

idag har jag lärt mig...

...hur man bäst tar en bild i motljus, att vilken tok som helst kan gå vidare i schlagerfestivalen, att jag måste ha en djup kruka på balkonen om jag vill sätta luktärt eftersom de har så stort rotsystem, att man kan köra fler vägar än jag visste till tågstationen samt hur man ändrar funktionen för att kommentera i bloggen utan att behöva fylla i ett sådant där fånigt kodord. Tänk att jag lärt mig allt det här...bara idag! Ska försöka uppmärksamma allt jag lär mig lite oftare, för jag märker att det gör mig glad.

Middagen igår med mina fina vänner blev såklart en höjdare. En god caprese till förrätt och sedan älggrytan med ris och haricot verts. Kanske var det lite tokigt att byta den mysiga stämningen kring bordet mot en schlageromgång som gjorde oss förundrade eftersom vi tyckte att det var så märkligt att vissa bidrag gick vidare och inte andra. Men så har det alltid varit och så kommer det alltid vara. Det hör nog till helt enkelt!



Idag tog H och jag en tur till Zeta´s trädgård. Det var längesedan jag var där. Med varsin kamera i handen, rusade tiden iväg ända till en ur personalen frågade vad/vem vi fotade för. Ett blogg- och trädgårdssamtal drog igång och det är härligt att lyssna när entusiaster pratar. Miljön är fantastisk rent fotoexperimentsmässigt för mig som nybörjare. Perfekt att ha med sig ett proffs så att man kan fråga, prova och se nya resultat i bilderna direkt.


Det finns ju inte bara växter på Zeta´s och eftersom jag älskar inredning, blir det en minst lika härlig upplevelse för mig som för trädgårdstokan. Jag hittade en bordslampa som jag föll för, en fantastikt vacker korgstol a la american porch, fina ljusstakar och en massa annat.
Bilderna blev många idag och det var så svårt att välja bland dem, så det blev hela tre collage. Fantastiskt med collagen som gör att man kan få med så mycket fint som man vill visa.

Efter inhandling av en ampel, tulpaner och lite plättar på tråd, tog vi en tur till Trädgårdscafét. Idag serverades afternoon tea. Mums! Te, scones, lemon curd och olika sorters marmelad, vilken lycka! Där satt vi och mös och småpratade.



Jag passade på att förena nytta med nöje i mitt jobb med mig själv (vilket var anledningen till att jag startade bloggen som dokumentation på färden) och använde min fina väninna som bollplank en stund.
Jag går omkring med många frågor obesvarade och vet att jag inte kommer få några svar på dem. Därför var mitt uppdrag till mig själv idag, att komma fram till den orsak till att det blivit som det blivit som är mest trolig för mig. Bestämma mig för att "så är det" och sedan försöka ta det med mig. För att gå omkring och undra utan att få svar blir ju ganska slitsamt i längden och väldigt okonstruktivt. Det gick bra. Vi skrev en liten lista, bollade de olika orsakerna och jag landade faktiskt i att en del i listan kändes som en större och mer realistisk bild än övriga. Nu har jag den inringad på listan så jag kan ta fram den och påminna mig själv när det behövs.

Ja, som ni ser, har det varit en riktigt skön söndag... Hoppas att du har haft det du med!

Frukostbullarna jag bakade och skrev om igår kom från Marinas trädgård och från inlägget nattjästa bullar. Så se nu till att hitta dit och prova på dem!

lördag 18 februari 2012

njut en lördag...

Förra helgen läste jag om frukostbullar på en blogg, skrev av receptet och tänkte att det där ska jag göra nästa helg. Åh, så underbart gott! Vad kan slå doften av nybakt bröd direkt på morgonen?! Vilken frukost det blev. Nybakt bröd, färskpressad apelsinjuice med lite honung i, kokt ägg och en tallrik fil med musli. Jag hade gärna velat länka till bloggen här men... jösses, jag har glömt vilken blogg det var och har efter en timmes letande fortfarande inte hittat dit. Så om du som bloggade om dem läser det här, vill jag gärna att du skriver en kommentar så jag kan göra dig rättvisa:-)

Det är ju så olika vad man tycker om att äta just frukost. För mig har det alltid varit en väldigt viktig måltid som påverkar mycket hur min dag fortgår. Under de senaste ren har jss förändring. jag behöver fortfarande en stadig frukost, men klarar inte längre att gå direkt från sängen till köksbordet, utan måste ge det en stund för att hitta aptiten.


hade inte tanken eller kameran med när jag åt min frukost, så bilden har jag lånat från mabattre.com/borlange


Jag tycker hälsa är ett intressant ämne, både vad gäller den fysiska och mentala. Hittade för en tid sedan bloggen "Hälsokick" som jag gillar skarpt. Här skriver en tjej som vet vad hon talar om, många bra tankar, råd och handfasta tips kring hälsa och välmående. Just nu har hon dessutom en utlottning av en frukostkasse som levereras direkt hem. Härligt!

Min läxa från samtalet i förrgår blev att under en vecka se till att unna mig följande njutningar:
-en heldag med vän eller ensam på mässa, museum, utställning eller liknande.
-fika med en kompis.
-lördagsmiddag med vän/vänner (om jag inte har sällskap ska jag köpa något gott i delidisken, en halvflaska vin, hyra en film och mysa själv).
-ta minst en långpromenad.

Ikväll börjar det med lördagsmiddag i goda vänners lag. Det blir schlagermiddag. Jag får väl erkänna att jag i stort sett har bjudit in mig själv *rodnar* men vet också att de är tillräckligt goda vänner för att säga ifrån om det inte passar... Hoppas att min älggryta faller dem i smaken och kan väga upp något för min fräckhet.

Jag har fått en ny följare på bloggen! Jag blir alldeles kollrigt glad när det händer! De här gången är det Lotta på "Min plats i solen".
I morgon hoppas jag solen skiner och att jag kommer ut på den första långpromenaden. Till kvällningen ska jag sätta mig och planera in de andra sakerna på listan så det blir en bra balans mellan jobbet, vardagen (som också är bra) och den lilla extra njutningen.

Ha en underbar lördag alla fina därute!

torsdag 16 februari 2012

med rätt att njuta...

Idag frågade min samtalsterapeut mig om hur jag upplevt våra samtal hittills och vad jag tagit med mig såhär långt. Efter en stunds tänkande kom jag fram till att blandningen av rent fysiska övningar och övningar där jag tränar mer mentalt för att styra mitt tankemönster, har varit bra. Jag känner ändå en viss frustration vad gäller den fysiska biten och att jag upplevt det både svårt och som om det finns något jag inte riktigt får grepp om eller fattar. Jag hör och ser ju på min terapeut att hon nästan väntar på att den där aha-upplevelsen och förståelsen för hela grejen ska komma... medan jag tyckt de konkreta övningarna med att testa tankar efter utvalda frågor, tydliggjort mycket för mig på kort tid.
Att hon frågade mig berodde på att hon skulle starta träning i grupp för de fysiska övningarna, vilket skulle ge mig mer tid "att hitta rätt väg" vid varje tillfälle. En och en halv timme istället för femtio minuter. Bra tycker jag! Jag tror dessutom det är riktigt bra att ha fler omkring sig och lyssna på då man gör en avslutande reflektion efter passet.

Bild från Anne-Lise`s lille hjørne

Senaste veckan har varit en tung vecka. Jag har inte haft någon energi och har inte tyckt att någonting känns roligt. Visst finns det saker som jag vet att jag mår bra av men energin som går åt att ta tag i det, har jag inte just nu. En fråga som gnagt i mig själv har varit, finns det någon anledning till att jag känner och har det såhär, eller är jag bara en lat, arbetsskygg och oengagerad person? Frågan jag fick tillbaka var; Du vaknar upp efter en magisk natt och har en riktigt bra dag framför dig. Hur känns det när du vaknar?

Jag vaknar och känner mig lätt i kroppen, glad, förväntansfull och stark. Jag fantiserar ihop vad jag skulle göra under den här dagen och med vem/vilka. Det blir en heldagstur i skärgården med barn och vuxna i skön gemenskap, god mat och gott vin en skön sommardag. Jag kan hela tiden ha med mig känslan av den ljumma luften, doften från det bäckta vattnet och barrträden, öarna och värmen från klippstenen mot mina bara fötter. När jag kommer hem efter är jag energirik, tillfreds, trygg, glad och skönt slö i kroppen. Stor njutning helt enkelt.



Frågan jag sedan fick var; Vilka personer, platser och aktiviteter kan ge dig just de känslorna av njutning? Jag skrev snabbt ner en lång lista. Utifrån den listan fick jag sedan själv bedöma hur många saker jag skulle tycka var lagom och rimligt för mig att vilja/orka och kunna göra under en vecka. Utifrån att ha ökat på min arbetstid, valde jag fyra saker som jag tror skulle få mig att må bra, orka och hinna med tillsammans med det andra. Det fick jag i läxa att göra till om en vecka då vi ses igen. Frågan kom igen; Har du rätt att njuta? Ja, men....Nej, vad fasen... JA, det har jag! Här ska njutas!

tisdag 14 februari 2012

Jag känner mitt hjärta...

Idag är det ju alla hjärtans dag... En dag som kan vara så fruktansvärt smärtsam, jobbig, tråkig och.....ALLDELES UNDERBAR!

Mitt hjärtas dag har varit både upp och ner. Jag vaknade av ett sms. Det var från min ex-sambos dotter som ville önska mig en glad alla hjärtansdag. Det värmde naturligtvis på ett sätt som är svårt att beskriva, samtidigt som det väckte en massa smärta och sorg. Men en sorg som på något sätt är kärleksfull och skön.

En lång frukost med mina älskade föräldrar som är på besök gjorde en fin start på dagen. Efter att vi mumsat och myst i nästan en timme, tog jag dem med ut på en promenad i snövädret.

Innan jag gick hemifrån för dagen, kom ett blombud. Det var en fantastisk bukett med tulpaner från min nyfunne bror och hans familj. Det låter säkert märkligt men det får vi ta vid annat tillfälle... Det är minsann inte ofta det kommer blombud nuför tiden, så glad blev jag i alla fall!!!


Min treat till mig själv på mitt hjärtas dag, blev ett besök hos min frisör och fina vän M. Där finns mycket kärlek, vänskap och värme att hämta. Kaffe och prat med alla möjliga som kommer och går under ett par timmar.

Sedan vidare till jobbet för personalkonferens. På skolan har det hållits vänskapsdag idag med blandade barngrupper från alla klasser. Trots att barnen hade gått hem, fanns det spår kvar av dagens aktiviteter. Jag fick dessutom ett fint hjärtefat av mitt arbetslag som tack för middagen i fredags. Såå fint och väldans passande!

Varje gång under en dag som mitt hjärta fylls av en känsla, vare sig det är av glädje, ilska eller sorg, känns det rent fysiskt och påminner mig om att det finns därinne, stort, starkt och varmt. Och det slår både för mig och så många andra som jag har förmånen att möta i vardagen. Jag är oändligt tacksam för mitt hjärta!

Varma kramar och önskan om allt det bästa till alla er därute på Alla Hjärtans Dag!

söndag 12 februari 2012

jag vill vara mitt eget träd...

Stadiga, trygga träd. De sätter ner sin fot i myllan och sedan står de där, i vått och torrt, kyla och värme, storm och stiltje. Varför är jag inte mer som ett träd? Jag tycker mycket om träd. Kanske beror det på att jag haft så mycket träd omkring mig under min uppväxt i det småländska skogslandskapet…




Träd har i alla tider haft stor betydelse för hur vi människor mår, både psykologiskt och socialt. Liv och växande, trygghet och kraft symboliseras ofta av träd. De ger skydd mot faror och lä mot vind, de ger skugga och svalka, och där det växer träd hittar du snart vatten. De ger oss möjligheter till så mycket. Virke för att bygga hus, möbler och redskap, pappersmassa så vi kan skriva böcker och utbilda oss, ved så vi kan värma oss och laga mat. Vissa träd ger oss goda frukter att äta, andra gläder oss med sina vackra blomningar. De är livsviktiga för dem som lever på dem och agerar boplats åt andra. Till och med ett dött träd fyller en viktig funktion för många små, små liv.


Ett träd kan vara majestätiskt. Ställer eller lägger jag mig under det och tittar upp, ger det mig ett lugn och en känsla av stor respekt. Respekt för detta ståtliga, tåliga, stadiga liv som så starkt strävar upp mot himlen. Att vara i skogen bland träden gör mig mindre stressad. Då vi i skolan undervisar barn om att ”hitta vilse” får de lära sig att krama ett träd. Det kan få dem, dig och mig att slappna av för en stund och få ordning på tankarna och känslorna som rusar i kroppen när det är kaos.



Träden är mytomspunna och spelar ofta en stor roll i gamla sagor och berättelser. Vi talar om livets träd, släktträd och kunskapens träd. Två bokstäver i ett hjärta inkarvat i trädets bark, kan ge oss en aning om en kärlek för länge sedan.



Träden bär på en historia och jag hissnar när jag stannar upp under trädet och tänker på allt som hunnit hända, alla liv, tankar och känslor som passerat sedan trädet satte ner sin fot just här. Det är minsann inte så lätt att vara stor och duktig alltid, för jag är ju rätt liten ändå...

fredag 10 februari 2012

fundering i moll...

Ibland brukade vi plantera ut små överraskningar till varandra någonstans i huset. Något att hitta och bli glad för när man minst anade det. För en dryg månad sedan hade jag köpt en liten present åt min älskade som jag lade tillsammans med ett kort i hans jeanslåda mellan två par som jag visste att han använde ganska frekvent. På kortet skrev jag:

All kärlekt till dig
för kaffet du gör åt mig varje morgon...
för kramarna och pratstunden efter frukost...
för alla reflektioner du vill bolla vid morgon-tv:n eller över tidningen...
för leendet när du säger god morgon...
för varje arm du lagt om mig på natten...
för varje beröring under dagen...
för alla springturer du peppat mig till...
för alla springturer du följt med på...
för kärleken i att köpa laktosfritt utan att jag ber dig...
för all god mat och allt gott vin du valt att dela med mig...
för varje gång du sagt att jag gör dig glad...
för fotmassagen  jag så ofta får i soffan...
för omtanken i att smeka mig till ro över ryggen...
för varje gång du skrattat med kärlek åt mig och med mig...
för alla stunder du fått mig att känna mig speciell för dig...
för dagarna du stått bredvid mig då jag inte mått bra...
för varje stund jag får dela med J och L...
för små handlingar som bekräftar att jag hör till...
för varje dag du lyst upp med ett kärleksfullt sms...
för alla promenader hand i hand...
för glädjen i dina ögon när du fått mig att skratta...
för de gånger du får mig att skratta åt mig själv...
för de gånger du trott på oss en dålig dag...
för pratstunden innan vi släcker ljusen på kvällen...
för ditt stora hjärta, all kärlek du är och ger...

Strax efter denna blev utplanterad, gick min älskling in i sin tomma grotta. Han blev tyst och inåtvänd. Jag såg att han hade på sig de jeans som legat både under och över presenten. När jag gick och tittade efter, låg paketet och kortet kvar i lådan men kortet satt inte längre fasttejpat... Han sa aldrig något om det. Aj, mitt hjärta! Det där gjorde ONT! ...och varför gjorde han så?


torsdag 9 februari 2012

smått och gott en torsdag...

Idag vaknade jag tidigt och kunde inte somna om. Tankarna snurrade på men någonstans kände jag ändå ett lugn och en tydlig känsla av att ännu en bra dag väntade.

Träffade terapeuten vid nio och jobbade mest fysiskt idag med andning, hållning och sådant som påverkar luftflöde, spänning i muskler och mycket mer. Jag blir inte klok på det där... Det borde vara så enkelt och ändå känner jag att min terapeut i sin guidning har fullt sjå med att få mig att hitta rätt och jag testar hit och dit, korrigerar och blir alldeles slut. Tur att det inte finns några "rätt eller fel" i terapivärlden. Kanske är det bara ett sätt att lura mig att vara här och nu;-)

Efter det promenerade jag till Gateau för att träffa min fina kollega L som nyligen blivit mamma för andra gången. Hennes lille L på snart åtta veckor var minst lika go som "kringlan" jag åt till latten...


Efter en lång, varm och mysig fika, var det dags att handla. I morgon ska det jobbas. På eftermiddag kommer hela mitt arbetslag hem till mig. Jag är arbetslagsledare och känner att jag efter höstens sjukskrivning behöver få koll på verksamheten och jobba ihop gruppen lite igen. Vi ska måluppfölja, planera våren och bara ha det gott tillsammans. Eftermiddagens arbete ska sedan få övergå i middag. Mmm, god mat och gott vin, det är livet!

Det kommer bjudas "Älgfärbullar med chèvresås och timjan". Egentligen ska det vara lammfärs, men med en jagande far som ständigt fyller på min frys, behöver jag laga upp det jag har och det blir supergott det med. Till efterrätt ska vi ha härliga chokladbakelser med vaniljglass och grädde.
Jag älskar att laga mat! Det är ju inte så inspirerande att laga till sig själv men desto roligare då man ska få besök.


Nu sitter jag i soffan, rätt nöjd med mej själv och min dag. Jag kostar på mig ännu ett leende inåt. Städningen får vänta till i morgon...

onsdag 8 februari 2012

Förvåning, glädje och ro...

Jag vakande förvånad i morse, förvånad att det kändes lugnt och skönt inuti. Det var härligt att stiga upp, duscha och göra frukost. Mitt i mina bestyr kom jag på mig själv med att gå runt och le här hemma alldeles för mig själv... Ett stort, varmt leende och jag tror att jag log inåt mot mig själv för jag känner ända in i hjärteroten att...Jag är verkligen värd det! Jag är stolt och nöjd med allt jag kommit fram till och tagit initiativ till under senare tid och jag börjar hitta en ödmjukhet mot mig själv som känns som en undergörande och mjukgörande olja i mitt inre.

Tog med mig frukosten och leendet till datorn och leendet blev ännu bredare då jag såg att jag fått en ny medlem på min blogg. Min andra! Jippie! Och inte vem som helst, utan Marie i "Lyckans lilla hus". Varmt Välkommen till mig och min blogg!

Jag hittade Maries blogg via min vän alldeles nyligen och blev så otroligt berörd, glad och engagerad då jag läste hennes inlägg. Det är konstigt, men ibland får man känslan av att nästan känna någon på en gång, som om man tänkt samma tankar och i stort skulle välja samma ord för att uttrycka dem i skrift. Det är en känsla som gör mig varm och glad i sinnet.

Sedan ringde min goa vän M och ville hämta mig för en lunch på Ulriksdals Trädgårdscafé. Det säger man inte nej till! Vi tog vägen förbi bryggan och plockade upp nästa fina vän M. Åh, vilket ställe Ulriksdal är! Jag är inte vegetarian men deras lunchbuffé är vegetarisk och fantastisk! Att få gå den slingrande vägen genom trädgårdsbutiken med alla blommor, buskar, vaser, ljusstakar och lyktor fram till det slamrande och varma cafét är balsam för kropp och själ. Den höga syrehalten och doften av jord och mull sköljer över en som en varm våg.



Medan M och M satt och läppjade på sitt hibiskuste, smög jag omkring och fotade lite i den härliga grönskan. Tulpanhavet, de små pelargonplantorna (som jag ska inhandla om en dryg månad de de blivit stora, vackra Mårbackapelargoner) och detaljer i bladverket som ger en känsla av ro och frid. Som sig bör blev naturligvis även en ordentlig bukett tulpaner inhandlad för att förgylla min fortsatta dag här hemma. Vilken härlig dag!

tisdag 7 februari 2012

Ett litet steg för många,ett STORT steg för mig...

Det är fantastiskt att konstatera att jag äntligen kan tro på att det bara kan bli bättre...och ändå befinner jag mig inte på botten! Vad har fått mig att hitta den känsla jag letat efter och längtat efter i flera år? Jag vet inte säkert. En viktig bit är såklart min egen beslutsamhet att må bra. En är den hjälp jag får av läkare, terapeuter och vänner. En kan nog vara den dokumentation jag för här på bloggen som gör allt så tydligt för mig själv.


Gränsen för vad jag kan tillåta mig själv att acceptera, blev nådd i helgen. Hade inte internet och google funnits, hade det tagit längre tid att hitta den insikten, så jag är tacksam även om det är jobbigt. Ingen mer tid ska läggas på destruktivitet av något slag.


Idag läste jag igenom 300 sms från mannen jag trodde var min stora kärlek ända tills precis nyligt. Det var så många "Jag älskar dig" och idag har jag gråtit mycket över att det inte är så längre och hur fort det kan ändras utan rimliga förklaringar. Sedan raderade jag dem. Panik och ångest! Jag ångrade mig direkt såklart. Jag har aldrig gjort så tidigare utan sparat och läst, sett tillbaka, saknat och längtat. Ändå måste jag erkänna för mig själv att det här är just ett sådant steg i rätt riktning som kommer göra skillnad och positiv förändring, ett steg mot kärlek och respekt för mig själv och mitt inre. Och det var ju det jag skulle ha i fokus för min resa och i den här bloggen:-)

måndag 6 februari 2012

Det gör ont när knoppar brister...

...som Karin Boye skrev. Man kan tolka det på många sätt. Just idag betyder den frasen för mig att det kan göra rysligt ont att plötsligt få en ny insikt. En insikt om något som följt mig hela livet, format mig, gjort mig till den jag är. Det som har hänt är själva knoppen. När jag ser och plötsligt förstår det som varit för vad det verkligen är, blir det en insikt. Det är då knoppen brister. Handlar det då om något som faktiskt gjort mig rent illa, gör det ont. Väldigt, väldigt ont...
Vi får hoppas att det som kommer därur är något fantastiskt och vackert som långt överväger den smärtan.


Jag kan inte riktigt tro det... Skulle jag ha varit och kunna vara utsatt?

Bör innan du läser vidare säga att det här är min upplevelse av min situation. Kanske stämmer den, kanske är det min personlighet och mina egenskaper som skapar det här... Jag har hur som helst fått inse att något gått snett och kräver en förändring. Idag!

Jag tog orden "psykisk misshandel" i min mun då jag i helgen satt och pratade med min väninna om den relation jag lever i, som under senare tid kan liknas vid ett destruktivt vakum. Jag kände att jag själv hajade till lite när jag sa orden och nästan fick dåligt samvete. Ändå började det snurra i mitt huvud. Hur beter sig människor som blir misshandlade? Vad har de för mönster? Vad säger de till sig själva och om den som utsätter dem? Någon slags varningsklocka ringde i mitt inre. Tankarna ville inte släppa taget om mig och de fick mig att googla när jag kom hem.

Sedan igår har jag läst mig igenom flera siter om ämnet. Det känns helt absurt men alltför mycket är skrämmande bekant. Ändå känner jag dåligt samvete och att jag säkert dömer alltför hårt... Jag älskar ju honom. Han har ju aldrig sagt elaka saker och under långa perioder varit idel positiv men... varför denna otrygga känsla, ovissheten, vissheten om att något inte stämmer och undanhålls mig? Tyvärr känner jag inte bara igen beteendet hos min älskade, utan blir även tvungen att känna igen min fars beteendemönster under hela min uppväxt i det jag läser. Hur har det kunnat bli såhär? Och vad ska jag göra med den här insikten?


Här följer ett utdrag ur det jag läst och länkar vidare till psykiskmisshandel.se samt varningstecken.n.nu finns längre ner på sidan. De är ett par av de sidor jag upplever som mest tydliga och trovärdiga. Jag känner inte igen mig/min älskade i allt men för att tydliggöra för mig själv och inte kunna förneka mer, fetar jag det som är uppenbart bekant för mig.





Tvivlar du på vad du upplevt?
Människor som blir utsatta för misshandel tvivlar ofta på att deras uppfattning och upplevelser är riktiga. Det beror på att misshandeln bryter ner ens självkänsla så att man till sist inte tror att det man ser, hör och känner är verkligt.


Konkreta exempel på misshandel
  • Ditt liv går ut på att försöka förstå vad han vill, hur du kan göra honom nöjd.
  • Du vet inte riktigt vad som är trasigt i ert förhållande men du fortsätter försöka reparera det.
  • Du försöker komma på hur du ska uppföra dig för att han ska behandla dig likadant som han behandlar andra människor.
  • Du känner dig ofta orolig och nedstämd.
  • Du har svårt att göra upp planer, allt beror på hans skiftande humör.
  • Du drar dig undan från vänner och bekanta och skäms över hur du låter honom behandla dig.
  • Varje försök att reda ut problem med honom lämnar dig frustrerad med känslan av att ingenting är löst.
  • Det känns som om ni talar olika språk.
  • Din självrespekt och tro på din förmåga har minskat betydligt.
  • Du känner dig illa till mods i hans sällskap men du älskar honom.
  • Du misstror din uppfattningsförmåga, ibland tvivlar du till och med på ditt förstånd.
  • När han är trevlig så undrar du om du inbillat dig tidigare episoder då han behandlat dig illa.
  • Du är alltid på din vakt så att du inte ska säga eller göra något fel, något som retar upp honom.
  • Du ältar era gräl om och om igen och försöker komma på vad som gått fel men hittar inget svar.
  • Du är rädd för honom men får samvetskval för att du är det.
  • Du vantrivs med ditt liv men är säker på att du inte kan få det bättre.
  • Du har tappat intresset för saker du tyckte om att göra förut.
  • Er relation slukar allt mer av din tid och energi men du får ingen rätsida på det.
  • Du får stressymtom, t ex sömnproblem, ångest, muskelvärk, huvudvärk, hjärtklappning.
  • Du har glömt bort vad som är viktigt för dig och vad du ville med ditt liv.


Här är ytterligare text som jag bara känner igen oss i alltför väl... Har fetat det mest träffande och skrivit kommentarer kursivt under.


Han delar inte med sig av sina tankar, känslor, upplevelser och planer. Han beter sig kallt och distansierat. Han kan bestraffa partnern med långvarig tystnad om han upplever att hon gjort något fel. Han beter sig likgiltigt och visar inget större intresse av att lyssna på partnern eller besvara hennes försök att engagera honom i en konversation. Kvinnan kan felaktigt tro att han kommer att "öppna upp" om hon bara kan hitta ett sätt att engagera honom. Hon kan tro att han är blyg, en tystlåten person, tankspridd osv medan det i själva verket handlar om att misshandlaren får kontroll över partnern genom att avslöja så lite så möjligt om sin inre värld. Han kan låtsas att han inte hör henne, alternativt ägna uppmärksamhet åt annat när hon försöker prata med honom. Han kan ignorera henne i dagar eller veckor i sträck. Om hon frågar varför han inte vill prata med henne kan han svara "Det finns inget att prata om. Du lyssnar ju ändå aldrig, du är aldrig intresserad ändå", något som bidrar till kvinnans förvirring och får henne att än mer försöka få honom att engagera sig och kommunicera med henne. I en relation som präglas av verbal misshandel finns inte någon intimitet, som ju bygger på att båda parter delar med sig och empatiskt lyssnar på varandra.

(Ja, vad ska jag säga efter fyra veckors tystnad... Hans svar på frågan varför han inte vill prata, blir bara ett: -Det finns väl inte så mycket att prata om...)


Varför mörkar han hela tiden?

En man som har ett misshandelsbeteende kommunicerar inte rakt. Att mörka, ha hemligheter och hålla sig med lögner gör kvinnan osäker, vilket han är ute efter eftersom det får honom att känna kontroll. Den här formen av kommunikation som mannen använder sig av används inte för att ta kontakt utan för att fjärma och förhindra ett utbyte. En mörkning av verklig information är väsentlig för att göra kvinnan orolig och maktlös. Att vägra ge information är ett sätt, utan att säga det direkt i ord, uttrycka att den andre inte intresserar en, eller att hon inte ens existerar. Allting sker utan förklaringar och kvinnan är alltid vid tolkningarnas yttersta gräns.

(Jag har upplevt att han skapar saker att mörka som jag nu i efterhand gissar är ett sätt att göra mig osäker och kontrollerbar... som t. ex att alltid ta med telefonen in på toaletten och att ha ständig uppsikt över den, att efter en tid börja radera all webbhistorik, att "glömma" saker vi bestämt etc)


Varför förvränger han språket och blir kylig?

Till vilken annan människa som helst kan man ställa frågor om man inte förstår - men inte till någon som har ett misshandelsbeteende. När en man kommunicerar med en kvinna han vill få i underläge kommunicerar han kallt, hårt, platt och entonigt. Rösten saknar känslor och de mest vardagliga påstående kan låta föraktfulla och förlöjligande. De som en gång har varit utsatta för psykisk misshandel känner omedelbart igen denna kyliga ton och den utlöser rädsla. Språket förvrängs till kyla för att få den som lyssnar att känns sig ur balans och därmed underlägsen.

(Ja, fy sjutton, den där monotona, okänsliga rösten och kalla ögonen ger verkligen känslan av att man är helt betydelselös, till och med avskydd. Enligt det mesta jag läst, kan det vara svårt att ta sig ur en sådan här relation eftersom mannen kan bli väldigt aggressiv och elak, ha svårt att släppa mm. Det tror jag dock inte kommer ske här. Det känns som om han tappat all respekt för mig och inte bryr sig det minsta om var jag är, vad jag gör, hur jag mår eller något annat. Det är jag som måste hitta ett sätt att sluta älska honom och tro ända in i mitt inersta att jag inte kommer kunna hjälpa honom)


Vad menar han och vad vill han?

Den utsatta brukar ägna massor med tid och energi åt de två frågorna. Nu får du svar på dem.

Misshandlaren är inte intresserad av att reda ut sårande missförstånd. Han är inte intresserad av att sluta fred. Han vill inte diskutera ”problemet”. Han bryr sig inte om dina känslor och vill inte höra dig berätta att du är sårad. Han är inte alls intresserad av ditt välbefinnande eller att få er relation att fungera. Han är inte på din sida.
Även om han envist förnekar det så är han din motståndare. Hans största intresse är att få makt och kontroll över dig. Han gör det han behöver för att känna sig starkare och få dig att känna dig svagare. Hans drivkraft är vrede, inte kärlek.

Känner du igen dig?
Om det så bara är i några av exemplen så är du med stor sannolikhet utsatt för psykisk misshandel av din partner. Psykisk misshandel lämnar inga blåmärken och benbrott, men det knäcker ditt inre.


Det finns en enkel regel du kan följa
Lita på dina känslor. Om det känns fel så är det fel!


Läs mer på: http://www.psykiskmisshandel.se/

http://www.varningstecken.n.nu/uttryck-av-verbal-misshandel




 

söndag 5 februari 2012

Ta tag i dagen och gör något bra...

Idag har jag varit hos min finaste vän. Vaknade med tung kropp och tungt sinne. Jag kan inte låta mig själv vara i den stämningen en hel dag just nu. Då går jag under. Snabbt in i duschen och fram med frukosten samtidigt som jag ringer till bästa vännen och frågar om de är hemma idag. Kan jag få komma ner ett par timmar? Jag köper fika på vägen! Alltid lika välkommen! Åh, vad de är bra. En halvtimme senare sitter jag på bussen.

Väl framme inhandlades årets första semlor. Mums! Kaffe och semla i goda vänners lag och med goa fina F som pratar och pratar och jag önskar jag förstod bättre vad han säger, för jag tror det är något viktigt.



Mamma H fick fika i korta små etapper eftersom F har låtit sig inspireras av Nicke Nyfiken och hellre klättrar omkring än sitter på en stol.



Han är ju bara för go! Efter klossbygge, semmelfika och en hel del klättrande och tjattrande, var energin slut och en väldigt trött F blev ordentligt påbylsad och nedstoppad i vagnen. Han var inte helt nöjd då han förstod att det var pappa och inte mamma som skulle dra honom idag. Han hade tänkt sig tvärtom. Fast de hann knappt utanför dörren innan han sov och jag var glad att få en liten stund med mamma H som visade mig tips och trix på blogger.



Så nu ska jag experimentera med min blogg hela kvällen. Prova på att lägga upp fler sidor och ladda ner Picasa så att jag kan göra lite mer roliga saker med de foton jag använder. Tack finaste, det är sådana vänner som gör det möjligt att ta tag i dagen och göra något bra av den!

lördag 4 februari 2012

Livet är en schlager!

Ikväll skulle jag varit på 40-årsfest hos en god vän. I morse kom ett sms som meddelade att de åkt på vinterkräksjukan och blev självklart tvugna att ställa in festen. Så tråkigt för dem! och för oss andra såklart. Jag fick lite panik för just nu vill jag inte ha fler kvällar ensam här hemma och definitivt inte när jag ställt in mig på något annat. Jag hade inget bestämt för dagen och morgonen var tung med mycket tankar på allt som hänt under senare tid. Som om någon hört mig (eller kanske det sjätte sinnet ännu en gång), ringer telefonen och min fina kollega och vän A frågar om jag vill komma över till dem ikväll, se på schlager och äta tacos. Phu, så skönt! Jag är så tacksam att ha så många härliga människor omkring sig som bryr sig och vill väl.

Genast blev det lättare att rycka upp sig och ta tag i dagen. Jag packade ur lådorna och kassarna jag hämtat hem från sambon och städade av här hemma. Sedan tog jag kameran och drog ut. När jag var liten bodde jag på landet och hade en bestämt förutfattad mening om Stockholmare. De var aldrig ute i naturen, tyckte inte om den och visste ingenting om den. Det är ju underbart att få ändra åsikt och konstatera att man kan ha grundligt fel. När snön lägger sig, tar det inte många sekunder innan gärdena och sjöarna fylls med människor på skidor och skridskor bärandes på ryggsäckar fullpackade med varm dryck och smörgåsar. Det kryllar av dem!




Idag gick vägen mot fjärden. Jag älskar den där fjärden, sommar som vinter. På vintern blir det en påstigningsplats för alla som vill ut på isen för skridskor och skidor, på sommaren går jag dit och lägger mig någonstans utmed båtbryggan. Där är mindre folk än på de allmänna badplatserna och ljudet från stagen som slår mot segelbåtarnas master fyller mig med en ro och glädje som nog bara kan kallas harmoni.






Tänk att det blev vinter till sist! Jag är en sommarmänniska och trodde vi skulle slippa vintern i år men nu när den är här, är det faktiskt ganska härligt. Det går upp och ner i livet från en dag till en annan. Stundtals är det så varmt och mysigt, plötligt står man ensam i kylan och undrar vart solen tog vägen, sedan kommer ser man ljuset och hittar ny energi. Lite som en refräng som kan lyfta till oanade höjder och så börjar det om igen....som en schlager ungefär.

torsdag 2 februari 2012

Ett stadigt grepp....och kämpa på!

Tänk att jag gjorde det! Tog steget, packade mina saker och åkte hem... Jag tog steget mot den största rädslan, att vara ensam igen. Jag konstaterar att det är bättre att vara ensam ensam än ensam trots sällskap. Efter att inte ha blivit pratad med eller efterfrågad på flera veckor, måste i alla fall jag aktivt göra något för att må mindre dåligt av situationen. Jag kan ju omöjligt bestämma vad min sambo ska göra och eftersom han inte vill göra något och jag inte bara kan gå och vänta, får det bli så här. Att komma fram till det här och göra slag i saken, är inget självklart. Igår tog jag än en gång fram formuläret jag fick för att testa mina tankar i förra veckan (ska försöka hitta ett sätt att lägga in det här). Efter det, kunde jag inte skriva något annat på "Vad borde du göra nu"-raden än... åka och hämta mina saker och sluta gå omkring och undra hur han mår, vad han tänker, känner och kommer att göra.

Det är långt till botten och jag är förresten på väg åt andra hållet!

Nu ska jag verkligen utmana mig själv med att försöka vara det jag är så oändligt långt ifrån att vara...en struts! Stoppa huvudet i sanden och låtsas som att det som inte syns inte finns. Och då menar jag inte problemet i sig, för det har jag verkligen försökt att komma åt men det är svårt att kommunicera när den andre inte kan eller vill. Nej, jag menar att jag ser honom inte, hör inget från honom, alltså finns han inte. Jag fortsätter min bana framåt uppåt precis som jag tänkt ensam eller inte men definitivt stark!

onsdag 1 februari 2012

Motion och inspiration, ett bra recept!

Varje morgon har visst bestämt sig för att bjuda på samma härliga ljus och krispiga luft, det är ljuvligt! Igår hann jag uppleva både ensamhet och sällskap och njöt stort av båda delarna. Innan jag gick till jobbet, tog jag en mils promenad. Nu när isarna lagt sig så smått är det fantastiskt att gå rundan som till stor del slingrar sig fram utmed vattnet här på ön. Stundtals med skogen i ryggen och stundtals med härliga, gamla villor på vackra strandtomter. Vissa dagar "glömmer" jag eller har svårt att motivera mig att jobba aktivt med övningar jag har för att hitta lugn i kropp och själ som tex andningsövningar, mindfullness och annat. Men det som alltid finns nära till hands och som inte tar emot så ofta är den där lilla promenaden eller i bästa fall joggingrundan. Jag tror att det är ett säkert kort för ett bättre mående i mitt fall hur som helst även om det behöver kombineras med annat för att nå hela vägen. Nu när jag ska gå upp i arbetstid kan det nog vara av vikt att ha bestämda dagar och tider för träning och motion för att inte hamna tillbaka i gamla mönster.
















Efter jobbet åkte jag med min goa, fina trädgårdstoka till vän, ut till Ulriksdal och lyssnade på Bosse Rappne som med hela sin kropp och själ delade med sig av sin passion och kunskap om trädgård, tädgårdsplanering och om att odla jord. Nu vet vi hur man får till en fin, näringsrik och hållbar jordmån för bästa och starkaste tillväxt. Det ska jag dra nytta av när jag arrangerar min lilla balkong i vår;-) Det är härligt att lyssna på dem som brinner så för det de gör och härligt att göra det i gott sällskap. Att vi sedan fick sätta oss och fika i det mysiga trädgårdskafét med blomhaven utanför, gjorde inte saken sämre. Den tjocka, gosiga katten var snart där och hoppade såklart direkt upp i mitt knä. Jag är galet förtjust i katter men tyvärr allergisk. Lite nys och klåda i ögonen kan det dock vara värt en stund...




















Ja, att sysselsätta mig med sådant som bara är skönt och gott för själen, är en del i mitt arbete. Jag har alltid haft ett inbyggt motstånd till att åka iväg och göra saker på vardagskvällarna. Inte för att jag inte har lust att göra något utan mer som en oro att det kanske ska bli jobbigt, sent, tröttsamt nästa dag osv. Onödigt energikrävande oro över saker som egentligen kan ge massor av energi. Det ska jag ta med mig och ändra på!