Någonstans är det nog så, född lantis, alltid lantis. Igår när jag överraskade min bästa vän genom att lura med henne till min lilla lott som heter BonLott, njöt jag verkligen av att först se hennes väldigt förvånade min, hennes "vadå, jagfattarintevaddumenarmin" och sedan hennes riktiga och sanna glädje för min skull, glädjetårar som trängde fram och ståpäls på hennes armar. Det var verkligen härligt! Hon är en inbiten trädgårdstoka och vi hade tusen och tusen tankar tillsammans om vad och hur man skulle kunna formge en helt underbar liten trädgård utifrån den relativt fina trädgård som redan är. Hon hade som vanligt kameran i högsta hugg och fotade runt en del. Jag gläds över att kunna få dela även det här med trädgård med henne. Jag är fullständig novis och kommer verkligen behöva hennes hjälp och guidning.
När vi satt där och fikade var hon ivrig att få resa på sig igen och fota lite mer...och lite mer. Själv satt jag och smuttade på kaffet, kisade mot solen, hörde H gå runt och knäppa bilder och korna som råmade på avstånd. Oj, oj, oj, vad jag kände mig hemma. Jag har hittat min plats!
3 kommentarer:
Och det är du så otroligt mycket värd! Vilket härligt inlägg och satte precis ord på det jag kände. Ska bli så roligt att finnas där som "expert". Fnissar högt när jag skriver det :-)
Kram Hélena
Läste om din lott på en annan blogg...så fint det verkar och så härligt för dej!
Är ju förstås lite nyfiken på var den ligger, här finns ett antal fina koloniområden och jag gick förbi ett idag, vid Brunnsvikens trädgårdar.
Där finns inga råmande kor, så där kan inte dina kollolott vara :)
Ha det fortsatt gott!
Kramar
Härlig härliga tider!! Underbart! :)
Kram Ann-Louise
Skicka en kommentar